Gamla vänner vaknar upp – måtte de bara ta ansvar också

Det där med vänskap genom tider är som det är, vi träffas till exempel under gymnasietiden och har varandra genom livets olika skeenden. År går. Vi träffar våra respektive och bildar familj, barnen kommer och tiden rusar på. Barnen växer så det knakar, och så kom vi snabbt som tusan fram till den där dagen då våra barn som genom ett trollslag blivit vuxna män och kvinnor, som i sin tur bildar familj medan våra egna föräldrar en efter en lämnar detta jordeliv. Ena dagen är man yngst och så kommer man ofrånkomligt till den dag då man befinner sig som den äldsta generationen i sin släkt. Det är livets gång.

Att ha kvar vänner från den tiden då man var ”ung och dum” och fräsch som en rosenknoppp är en styrka, och riktigt mäktigt. När vi nuförtiden strålar samman ser vi på varandras ansikten och kroppar  att tiden satt sina spår i oss, och som de flesta äldre ventilerar vi allt oftare vilka krämpor som tillstött sedan senast vi sågs. Det är liksom bara så det är.

Sen har vi det med samhällsutvecklingen.

Den vanlige svensken har allt som oftast haft som kutym och kännetecken att inte prata om de där känsliga ämnena när man vänner emellan träffas, enligt informella vett- och etikettsregler har vi genom åren nästa hela tiden skickligt undvikit dryfta sådant som pengar, politik och religion; ”på fest och kalas ska man undvika snack om pengar, politik och religion, för att förbli vänner”

Och där satt jag i svarta natten i min bil på väg hem – ut på landet – och funderade på att vår senaste träff inte alls liknade någon annan träff i vår mångåriga vänskapshistoria. Mina vänner funderade över till vilket land man kunde fly till (hörde jag rätt?. Det som skett nu såhär i elfte timman är att måttet är rågat. Vi vill inte ha våld, vi vill ha trygghet, rättvisa, vår kultur och logik.

Det som oroar och liksom skaver i hjärtat och själen handlar om att nya grannar är arabiska muslimer och att man äntligen förstått att folkutbytet är i full gång … när det drabbar en själv. Och såklart, det där som alla pratar om och som får bägaren att rinna över, är de allt mer frekventerade sprängningarna och skjutningarna var som helst i staden, ingen går säker längre. Vi ömmar och oroas över våra barn och för våra små barnbarn, hur ska det gå … hur ska det sluta?