Vilka bryr vi oss om när grupper ställs mot varandra?

Kommer du ihåg när politikerna blev som galna när frågan om hur många flyktingar Sverige mäktar med ställdes? Jag minns det som igår och anklagelserna om omänsklighet och rasism slungades mot frågeställaren. ”Så kan man inte tala om människor” var svaret. Någon tid senare menade statsministern att vi ”varit naiva”.

Kistan är inte bottenlös

I Sverige har vi en gemensam skattkista att ösa ur. Skatten tas in och sedan fördelas den av politiker. Deras uppgift är att få det hela att räcka till (och gärna bli över). Pengarna ska gå till sådant som är bra för medborgarna, det är själva grunden i samhällskontraktet. Jag betalar min skatt och får då adekvat sjukvård, rättsväsende, försvar etc. För att hålla ordning på det hela behövs en statsapparat. De flesta av oss kan köpa allt detta och vi har inget emot att betala in en del av våra surt förvärvade stålar.

De flesta av oss är rätt schyssta så går lite av pengarna till att hjälpa människor som hamnat snett att få en drägligare tillvaro (även om det är deras fel helt och hållet), låt gå. Vi upprörs inte nämnvärd om en del av resurserna går till cancervård av storrökare eller hjärtmedicin till en eller annan som ätit sig till en fetma av betydande mått. Inte heller att några kronor per person skickas till folk på andra sidan jorden så de kan få rent vatten bär oss emot.

Men med det sagt så är det ingen vid sina sunda vätskor som tror på den vänsterblivna idén om ”allt åt alla”. Ju mer skattkistan sinar, desto mer måste vi prioritera. Helt plötsligt är inte alla lika mycket värda – några blev väldigt mycket mindre värda. Och det är både rätt och riktigt. För kistan är inte bottenlös och ju mer man ger åt alla, desto snabbare töms den. Snart nog måste man fatta tuffa beslut och några kanske till och med blir utan när nästa giv blir av.