En julsaga

Egon Karlsson kände sig bitter över att ha blivit av med sitt jobb en vecka innan julafton. Arbetet på lagret var både tungt och tråkigt men det hade i alla fall varit en inkomstkälla. Han drog upp kragen på sin jacka där han gick hemåt i regnet. Hösten hade varit vidrig. Oktober och november hade passerat i ett grått töcken med iskalla skyfall. Tidningar och radio rapporterade om översvämmade källare, åar och floder som flöt över sina bräddar och att brunnar i innerstäderna var överbelastade. 

I kväll regnade det alltså igen. Egon körde ner händerna i jackans fickor och försökte trycka ner sin hals i kragen så mycket det var möj. Vattnet rann genom hans hår och ner i ansiktet och droppade till sist från näsan där han gick.

Han tänkte på pengar igen. Efter att bemanningsföretaget tagit sin del var det inte så mycket kvar åt Egon. Nu var det ännu mindre. Det knöt sig i magen när han tänkte på julen. Den skulle, i brist på bättre ord, firas hemma i lägenheten med hans mamma. Hon gillade inte julen. Det gjorde inte Egon heller. Det hade inte alltid varit så. Egon kunde fortfarande minnas när hans pappa bodde tillsammans med dem hemma i villan. Där hade de firat fina jular när Egon var liten. Men det var många år sedan nu. När hans föräldrar skilde sig, pappa flyttade utomlands och hans mamma flyttade in i lägenheten hade julen bytt karaktär till något nödvändigt ont. Lite pliktskyldiga dekorationer och färdiglagad julmat från Willys. Julaftnarna var mest plågsamma. TV:n på i bakgrunden och samma tystnad som vanligt mellan Egon och hans mor.

Egon. Han hatade det namnet. Hade alltid hatat det. Han kunde inte förstå att hans föräldrar kunnat döpa honom till något så fult. För ungefär ett år sedan hade han tagit mod till sig vid middagsbordet och sagt till sin mamma att han tänkte byta namn. Hon hade lugnt svarat att det kunde han glömma så länge han bodde hemma hos henne. Där hade den diskussionen startat och avslutats. Egon. Ett namn han blivit både retad och slagen för under sin skolgång. Nu var det som det var och det var hans namn att bära och han hade inte orkat tänka på att byta det.

Jul hemma. Med mamma. Bleka prinskorvar, håglös skinka och den där jävla rödkålen. Mamma hade alltid kokat egen rödkål när de bodde i huset och det hade luktat underbart men efter att de flyttat till lägenheten hade hon köpt Felix rödkål på burk. Egon kunde fortfarande minnas alla juleljus och doften av varm rödkål som samsades med lukten från hyacinterna som pappa fyllde huset med under julen. En doft av en förlorad barndom ackompanjerad av föräldrarnas alla julskivor på vinyl. Egon undrade vart alla de skivorna och vinylspelaren tagit vägen men hade aldrig frågat sin mor.

Gatlyktorna och butikernas julskyltning speglade sig i gatans alla pölar. Han passerade gymmet som låg ett stenkast från lägenheten. Genom de stora glasrutorna kunde han se folk inne i värmen som tränade, lyfte, svettades och kämpade mot julbordens kalorier. En kamp som Egon bara kunde drömma om. Han stannade under skärmtaket vid gymmets entré och tog upp sin plånbok. En tjuga. Tjugo kronor. På bankkontot såg det inte mycket gladare ut.

God jul, Egon.

En gatupratare stod vid ingången och förkunnade att man kunde ”TRÄNA GRATIS UNDER RESTEN AV DECEMBER OCH BETALA 100 KR PER MÅNAD JANUARI T O M MARS” och först efter det betala full avgift. Att kunna gå till gymmet fick fortsätta att vara en dröm. Något mer än en bok kunde han inte räkna med att få i julklapp av sin mamma. Han begärde inte mer heller. Han visste att kommunen inte betalade några generösa löner. 

Det var två plusgrader ute och regnet sög värmen ur kroppen. Det var rätt behagligt att stå under skärmtaket. När folk gick i dörren kom pustar av värme ut och regnet kunde inte nå honom. Egon hade ingen lust att gå hem. Han ville inte berätta för mamma att han blivit av med jobbet. Inte för att hon skulle bli arg eller ledsen, utan för att han visste att hon inte skulle röra en min och bara sucka och återgå till vad hon än höll på med. Han orkade inte med den sucken.

Men här kunde han inte heller stå. Tjejen i gymmets reception, en ung och söt och säkerligen vältränad blondin, tittade konstigt på honom där han stod efter några minuter och han blev så förlägen att han klev ut i regnet igen. Han kände sig som en luffare. Motvilligt gick han hemåt i regnet. På ett rent infall styrde han stegen in i parken som låg ett kvarter hemifrån. Det var mörkt och blött men han kände sig inte otrygg, för ingen annan var ute i parken i det här vädret. Ett par hundra meter in fanns det en gammal dansbana. Han gick upp de tre trappstegen och vidare bort till scenen där han klev upp och satte sig på en gammal träbänk under taket. Hit brukade de gå när han var yngre och röka och dricka folköl med sina kompisar. För gamla för fritidsgården men för unga för krogen. Dessutom hade ingen av dem pengar att gå på krogen för i vilket fall.

Egon lutade sig bakåt mot väggen, suckade och drog handen genom håret. Här kunde han sitta och hämta andan till dess att han kände sig redo att gå hem och möta sin mor. Hade han riktig tur hade hon kanske till och med somnat när han kom hem.

– Kallt i kväll, sa en röst till vänster om honom plötsligt. 

Egon flög upp och skrek.

– Vadihelvete vemedu? Jävla idiot!

Ett stilla skrockande hördes ur mörkret. En tändare lyste upp ett fårat ansikte när personen tände sin pipa. Pipan var gammal och böjd och det samma kunde sägas om gubben. Toppen, tänkte Egon, jag ville bara var i fred och nu sitter någon gammal jävla haschpundare här. Gubben puffade på sin pipa och blåste ut stora rökmoln. Men det doftade inte av hasch. Det doftade… kryddigt. Som kardemumma, saffran och nejlikor. Och tobak. Gubben betraktade Egon och sög på sin pipa. Emellanåt rann röken ut mellan hans mungipor och hängde i luften kring dem. Egons hjärta bultade fortfarande med dubbelslag men han kände sig lite lugnare nu. Gubben verkade harmlös.

I det svaga ljuset från parkens gatubelysning kunde Egon studera mannen närmare nu när chocken lagt sig. Han hade långt grått hår i en hästsvans och ett långt grått skägg. Ansiktet var fårat och smalt med skarpa drag och ena ögat var märkligt insjunket. Det andra ögat glittrade i mörkret. Han hade på sig en lång ullrock och ullbyxor, rejäla skinnstövlar och hade en filt virad runt sig.

– Förlåt, sa Egon. Det var inte meningen att skrika på dig.

– Det var heller inte meningen att skrämma dig, sa mannen. Hans röst var märkligt djup och behaglig. 

Egon var lite osäker på vad han skulle säga och det var som att mannen kunde läsa hans tankar.

– Berätta för mig vad som tynger dig pojk’, sa mannen.

– Hur vet du att något tynger mig, frågade Egon?

– Om inget tyngde dig skulle du väl inte vara här ensam i kväll i det här vädret, genmälde mannen. 

Egon var osäker på vad han skulle svara. Det var så konstigt. Det var som att mannen hade suttit här och väntat på honom. Till sin förvåning gick inte Egon därifrån utan svarade honom.

– Jag har blivit av med mitt jobb. Jag har inga pengar. Jag hatar julen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Orden kom som en chock för Egon. Varför berättade han detta för en främling? Gubben släppte honom inte med blicken medan han pratade och nickade efter att han hasplat ur sig orden. 

– Är det inte värre än så?

– Inte värre än så, exploderade Egon! Vad fan vet du om att ha det jävligt? 

Egon snurrade runt och drog upp kragen och var på väg att kliva ner från scenen. Det hade ändå slutat regna. Varför skulle han stanna med den här gamla dåren?

– Sätt dig. 

Mannen höjde inte rösten. Han ändrade inte sin ton. Men det var ord som inte tålde att motsägas. Egon stannade i steget, vände sig om och innan han förstod vad som hände hade han sjunkit ner på sin forna plats. Mannen reste sig upp. Samtidigt reste sig två hundar som legat bredvid honom i mörkret. Egon ryckte till. Han hade inte sett djuren. Stora hundar. Det måste vara schäfrar, tänkte Egon. Eller såna där slädhundar? Mannen noterade Egons rörelse.

– Du är väl inte rädd, frågade han?

– Nä, svarade Egon och ljög.

– De är inte farliga, sa mannen.

Egon kunde se att han hade haft fel. Mannen må ha varit gammal, men krokig och böjd var han inte. När han nu stod i sin fulla prakt framför Egon kunde han se att den gamle mannen var rak i ryggen, bred över axlarna och lång. Väldigt lång. Han måste vara över två meter, tänkte Egon förundrat. Händerna var stora och grova och höll i byxans breda läderbälte. Filten som mannen var insvept i satt fäst i ett metallspänne över bröstet. En mantel, tänkte Egon förvånat.

– Hör på pojk, sa mannen. Livet ter sig så här. Det är inte rättvist. Han tittade ner på Egon. Du tycker att livet har varit hårt mot dig, inte sant?

Egon nickade.

– Så här är det, fortsatte mannen. Ödet ger oss våra förutsättningar. Det är olika från människa till människa. Men det spelar ingen roll. Inte över tid. Vad som spelar roll är hur vi tar oss fram genom livet och hur vi hanterar de förutsättningar vi blivit givna. 

Hade någon annan sagt detta till Egon så hade han himlat med ögonen. Men det var något med mannens ton. Något som fick Egon att sitta still och lyssna och ta det han sa på allvar.

– Med alla motgångar du varit med om i ditt liv så är det en sak du måste förstå. Du har inte fått så mycket gratis. Men det betyder också att alla segrar kommer att vara dina. Det du lyckas med kommer ha varit tack vare dig själv. Tack vare din egen styrka och klokskap. Men du förstår väl också vad detta innebär på den andra sidan av myntet?

– Att alla mina misslyckanden är mina egna, hörde Egon sig själv svara.

– Så är det, sa mannen. Du äger dina segrar men du äger även dina misslyckanden. 

– Så det är ingen mening att skylla på någon annan, sa Egon. Han tänkte på sin far. Främlingen som ringde honom två gånger per år. 

– Just så, sa mannen. Han tystnade och betraktade lugnt Egon med sitt glittrande öga, med pipan i mungipan. Snö hade börjat falla i parken.

– Vem är du egentligen? frågade Egon. Mannen svarade inte.

– Är du jultomten, frågade Egon? Det hettade till på hans kinder. Varför ställde han en så idiotisk fråga?

Mannen svarade inte. Han tittade ut i luften och strök sig fundersamt över sitt skägg och puffade på sin pipa.

– Ja, jo, det är väl ett namn jag har haft, sa han till sist.

Egon satt tyst. Vad skulle han tro? Svaret hade inte förvånat honom. Det i sig var förvånande.

– Det är dags för mig att vandra vidare, sa mannen och knackade ur sin pipa mot stövelns klack.

Han stoppade pipan i en rockficka och såg ner på Egon som blygt slog ner blicken.

– Det var bara en sak till, sa mannen. 

Så böjde han sig ner tills hans ansikte var i jämnhöjd med Egons och kanske bara en handsbredd från det. Egon blundade instinktivt. Så andades mannen på honom. Hans andetag var varmt och doftade märkligt behagligt av piptobak och kryddor. Andedräkten omslöt Egon och dröjde sig kvar kring honom. Den gamle mannen rätade på sig.

– God kväll, Egon, och god juletid till dig. Egon nickade stumt till svar. 

Mannen plockade en bredbrättad hatt från bänken och tog en vandringsstav som stod lutad mot väggen i mörkret. Han nickade mot Egon, satte hatten på huvudet och klev ut på dansbanan där snön virvlade i den lätta brisen och lade sig på brädorna. Hundarna följde efter. De var mycket stora och grå och rörde sig nästan ljudlöst. Mannen gick iväg och försvann in i parkens skuggor tillsammans med sina hundar. Kvar fanns bara tystnaden. Ljudet av fallande snö. Egon visste inte hur länge han suttit kvar när han till sist reste sig upp. Han frös inte längre och både han och hans kläder var torra. Snön hade redan täckt mannens och hundarnas spår. Fanns han ens här, undrade Egon? Han mådde så märkligt. Fast bra. Han kände sig lätt i både kroppen som hade värkt av arbetet och sinnet som hade värkt av oro. Egon gick genom parken och kom ut på gatan igen. Folket i staden hastade inte längre fram genom regnet, utan gick storögda genom snöfallet med lyfta ansikten, många med breda leenden. Intill parken låg den lokala ICA-butiken. Egon tänkte på tjugan i sin plånbok och funderade på om han skulle unna sig en varm choklad i automaten i förbutiken. Egon tog upp sin plånbok och såg ner på sina 520 kronor. 520? Han stod tyst och stirrade ner i plånboken. Bredvid tjugan låg en femhundralapp som han kunde svära på inte fanns där tidigare. Så vände han på klacken och gick tillbaka ner för gatan. 

Gymmets värme var skön. Den unga blondinen i receptionen stod kvar. Hon hade en tomteluva på sig. Hon log när Egon kom in.

– Hej, kan jag hjälpa dig med något?

– Ja, svarade Egon, jag skulle vilja bli medlem. Gratis i december och så tre hundra för januari till mars?

– Javisst, sa tjejen. Sedan är det fullt månadspris efter det.

– Det löser sig, sa Egon och visste att det var sant.

Egon gav henne sedeln, fyllde i papperna och såg att tjejen tittade på honom när hon trodde att han inte såg.

– Så, då är jag klar, sa Egon.

– Vad bra… Egon, sa tjejen när hon tittade igenom hans papper.

– Ett boomernamn, jag vet, sa Egon.

Tjejen fnissade och log. Deras händer rörde vid varandra när hon lämnade tillbaka en tvåhundralapp.

Hon hade tandställning och därtill ett litet underbett. Det gjorde inget. Egon tyckte att det bara gjorde henne ännu finare. Mer verklig på något sätt. Han läste på namnskylten på hennes bröst. 

– Vi ses Fredrika, sa Egon och log tillbaka.

När han gick ut kunde han se i glasdörrarnas reflektioner att hon följde honom med blicken.

På vägen hem stannade han utanför ICA-butiken och tog upp sin telefon. Fingrarna drog över den spruckna skärmen. Han gick in och handlade ett rödkålshuvud, vinäger, ljus sirap, lagerblad och en liten påse med kryddnejlikor. När han gick hem mot lägenheten med varorna i en påse kände han sig konstig. Men på ett bra sätt. Det skulle bli en fin jul. Det visste han. Egon gick hemåt och hans fotspår fylldes tyst av den virvlande snön som föll från himlen.