Jag lämnar bitterheten i 2019

Jag minns inte längre exakt när allt började. Jag vet att jag som nykläckt och nyvaken politisk dissident kände mig oerhört ensam, vilsen och ledsen. Via ett telefonsamtal till ”Länsman” blev jag plötsligt en av de oppositionella rösterna i Sverige. Ingen var mer förvånad än jag. Och på det spåret har det fortsatt, via Radio Länsman till Ingrid och Conrad och nu hela vägen till Det fria Sverige och Svegot.

Även om min ”karriär” (i brist på bättre ord) är väldigt kort jämfört med andras så är det ändå runt sju år framför mikrofonen som har passerat. Det är en ganska lång tid. En lång tid av ett konstigt liv. Ett liv i ständig ilska, oro, opposition och frustration, men även en tid av hopp, glädje, nya kontakter och en känsla av att faktiskt vara delaktig i något större. Något som försöker förhindra förstörelsen av Sverige. En liten men ganska högljudd kugge i ett större maskineri, ett maskineri bestående av idealister. Människor som frivilligt går ut i offentligheten och vågar säga det de tycker, och som betalar ett högt pris för detta. Det är en maskin jag är stolt att vara en del av.

Jag minns så väl känslan där i början. Det fanns något oerhört viktigt att säga. En sanning om underhållits från det svenska folket allt för länge. Det mycket enkla faktum att den massinvandring som Sverige tillåter är oerhört skadlig. Ju längre tiden gick desto fler problem dök upp. Från en tanke om att ”de som sköter sig får stanna” till insikten om att det inte går att blanda skilda folkgrupper och kulturer. Det har alltid blivit en katastrof. Det kommer alltid vara så. Det är en naturlag, som likt gravitationen eller kärnkrafterna bryr sig om hur människor skulle önska att det var. Sanningen kräver att man ser den i vitögat även om det inte alltid är behagligt.

Åren gick och vår sida växte allt mer. Lyssnarna blev fler och så även de olika alternativa mediekanalerna. Trots att man givetvis levde (och lever) i en oppositionell bubbla så var det tydligt att vårt budskap spreds och allt fler tog det till sig. Till och med de gamla medierna slutade efter ett tag att helt mörka sanningen och började så sakta rapportera mer sanningsenligt.

Nu, i slutet på år 2019 finns det så pass mycket välproducerad och mångfacetterad fri media i Sverige att den som vill utan problem kan sysselsätta sig dagarna i ända med att lyssna på sådana som vill Sverige väl. Där är Sverige troligen bäst i världen.

Jag sitter och skriver detta på övervåningen i Svenskarnas Hus. Brevid mig sitter Magnus Söderman. Jag promenerade hit från det stora huset jag hyr. Det tog tre minuter.

Det är en tanke som fortfarande inte riktigt har landat i mig. Jag sitter i Svenskarnas Hus. Det fria Sveriges hus. Vårt alldeles egna som vi kan utnyttja bäst vi vill. Och utnyttjat det har vi. Hundratals, om inte tusentals, besök under det gångna året. Oräkneliga handslag, vänskapsband, diskussioner och skratt. Allt tack vare huset, och huset har vi tack vare våra medlemmar. 2019 har varit ett viktigt år.

Som jag redan varit inne på har även budkavlen om vad som är på väg att hända med Sverige spridits allt snabbare. Då jag för första gången nervöst harklade mig i telefonen var det ett oerhört socialt stigma att påstå att Sverigedemokraterna hade minsta lilla rätt. Det är det fortfarande i vissa kretsar men partiet är nu största parti i flera opinionsmätningar. Även om det givetvis finns en hel del kritik att rikta mot SD så är det ett sunt tecken i tiden. Det går framåt, om än något stapplande. Kanske inte helt olikt ett mycket målmedvetet fyllo så rör sig de goda krafterna framåt, lite åt sidan, ibland några steg bakåt, men mätt över tid är det en tydlig framåtförflyttning.

Så varför då denna bitterhet? Varför är inte mitt bröst fyllt med glädje och stolthet över det jag varit en del av att skapa?

Det är faktiskt nära knutet till just våra framgångar. Till den budkavel som allt fler nu har läst och förstått. Överallt, i alla sociala medier, ploppar de upp som svampar ur marken. De som har förstått. De som insett. De som vill föra budkaveln vidare. Stefan Löfvén är dum i huvudet. Islam är farligt. Invandringen måste begränsas. Skatten är för hög. Åsiktsdiktaturen måste bort. SVT är vänstervinklad propaganda.

Det är sunda tankar, givetvis. Och även korrekta. Men dessa uppvaknanden ger mig ändå en bitter smak i munnen.

Extra bittert blev det faktiskt kring jul. Även om jag har turen att fortfarande omge mig med de bästa utav människor så var det inte utan att mina tankar gick tillbaka i tiden några år. Då firades julen med min stora släkt. Vi var upp till trettio personer och tillsammans sjöng vi julsånger och umgicks sådär som man ska göra under juletider. Den släkten har nu krympt ned till en enda person.

Det kan göra den bästa ganska bitter. För mitt brott var ju som ni vet att försöka säga sanningen. Det kunde inte accepteras och därmed blev man social paria. Det är inte något som brukar bekymra mig speciellt mycket men dessa tankar slog ned som en slägga under juletiderna. Och denna bitterhet ledde givetvis till tankar på andra i min situation.

Så många som fått sina familjeband avklippta och sina vänskaper avslutade. Vänner som plötsligt inte finns på ens vänlista på Facebook längre. Vänner som under flera år stått vid ens sida men som plötsligt inte ens vill kännas vid en. Även om det är något man får lära sig att leva med så är det i allt ett sådant oerhört svek. En oerhört kränkning. Något man inte får acceptera eller förlåta, men lära sig att leva med. Och som sagt – det går utmärkt att leva med. Det finns bättre människor därute som man kan lita på. Men ibland så slår det en. Och då kan det slå hårt.

Det är därifrån bitterheten kommer. Faktiskt inte främst kring min egen situation – jag är lyckligt lottad i sammanhanget. Men alla dessa nyvakna svampar har garanterat varit sådana som klickat på ”unfriend” när någon uttryckt sig vad de kallar rasistiskt. Nu är de själva rasister. Har de modet att titta in i sig själva och be de som de sårat om ursäkt? Jag tror tyvärr inte det sker speciellt ofta.

Men! Det är dags att lämna det gamla, inklusive bitterheten, bakom sig i år 2019. 2020 kommer bjuda på fler framgångar, fler vänner, fler evenemang i Svenskarnas Hus och ännu fler svampar som vaknar upp och inser vad som är på väg att hända. Med fel inställning riskerar man att bli en riktig bittermandel och en sådan person har ingen speciellt mycket nytta av. Därför ska jag göra mitt bästa för att skaka av mig de negativa känslorna och istället försöka acceptera att saker och ting är så som de är och det har en tendens att vara bäst så. Att före detta vänner och släktingar plötsligt skulle höra av sig till mig (eller dig) och på sina knän be om förlåtelse är knappast något att gå att vänta på, även om det sker lite då och då.

Vi får nöja oss med att vi kan se oss själva i spegeln. Att vi kan säga till de som kommer efter oss att vi gjorde vårt bästa för att förhindra det hemska som sker.

Det är, trots allt, något som ganska få kan säga i ärlighetens namn. Är du en som känner så – grattis. Om du inte känner så så oroa dig inte. Det finns gott om tid kvar för dig att göra bot och bättring. För även om 2019 har varit ett mycket framgångsrikt år så är kampen långt ifrån över än. 2020 kommer bjuda på mycket vackra saker, men tyvärr även ett Sverige mer förfallet än vad det är idag med alla hemskheter det innebär.

Under sådana omständigheter kan man inte kosta på sig att vara bitter.