Vi pangade förr också – men på ett annorlunda sätt

Julmånaden är snart till ända, och nu laddar vi om för ett glittrande sprakande nyårsfirande. Hade ni en bra jul, och finns tankarna på att efter nyår ta tag i de där extra kilona som trist nog sätter sig då intaget varit större än energiförbrukningen – vilket gärna händer vid just juletid?

Ett bra sätt att bränna överskottsfett är att skotta snö, men tyvärr låter det sig ännu inte göras i södra Sverige. Ta istället en ridtur ifall du har häst, cykelfärd ifall du har cykel eller varför inte en helt vanlig långpromenad som ett alternativ där du om tillfälle ges kan stanna upp och prata med folk och fä som är ute i samma ärende som du är.

Det är stor skillnad på stad och land i hänseende med att stanna till och prata med folk man inte känner, det som anses som tokigt, suspekt och onormalt i stan, är på landsbygden kutym och uppvisande av hyfs och normalt beteende. På landet säger vi hej till den vi möter, byter några ord och går sedan vidare. Vi vinkar till varandra genom bilfönstren när vi samsas på de smala grusvägarna. Och där på landet går man på grusiga och emellanåt riktigt leriga vägar medan tankarna flyger än hit och än dit.

Mina tankar flög idag till en anekdot från en kollega, en sann kär liten berättelse som då och då berättades för oss andra på arbetsplatsen i Malmö på 1980-talet. Ponera att du föddes i en liten by på Österlen på 1940-talet och en lyckosam dag fick följa med mor till stora staden Kristianstad. Det var, kära vänner, en helt annan tid, det var på den tiden då svenska folket var homogent.

Svensken var strävsam och sparsam, var man och kvinna satte heder i att vara hel och ren fast helt andra förutsättningar rådde då än nu. Barnen lärde sig att hälsa fint, bocka och niga samt svara artigt åt äldre, när man blev tilltalad. Så kom då dagen när stora staden skulle besökas, den lilla flickan fick följa med och höll sin mor i handen, promenaden på Kristianstads gator gick väl si sådär, det tog tid.

Den lilla flickan (min kollega) neg, neg och neg åt varje person som hon och hennes mor mötte på sin promenad. ”Nej, Gunilla det går inte, du kan inte niga åta alla vi träffar på i Kristianstad”, sa modern till sist åt henne. Åren gick, tösabiten där borta på Österlens växte upp, studerade och utbildade sig och fick anställning långt hemma ifrån. Flyttlasset gick till Malmö. En dag ringde mor från hemma i byn, hon hade något viktigt att berätta (tar det på dialekt) ”Gunilla Gunilla du kan ente ana va mor har sidd ida!!” Gunilla: ”Vad har mor sidd ida?” Mor: ”Jau har sidd en najgor”

Denna lilla berättelse har vi arbetskamrater många gånger haft roligt åt, men samtidigt skildrar det ett land i förändring. Det som var ytterst ovanligt då, är väldigt vanligt förkommande idag, speciellt på SVT och myndighetsannonser/information. Såklart ser vi skillnad ute på stan, gatubilden är en annan men framför allt förstår vi vad etablissemanget vill att vi än mer ska se. Siktet är inställt på folkutbyte – av oss. Om vi låter det ske.

Det ena ger det andra och har ni tänkt på att raketer används helt annorlunda nu. Under decennier har vi firat in det nya året på tolvslaget med dunder och brak. Fyrverkerier av olika slag kunde vi (för det mesta) fyra av enligt instruktion, men icke längre sa Nicke.

Pyrotekniska mojänger används allt mer nuförtiden frekvent av en del främlingar som vapen mot blåljuspersonal, en eller annan modig journalist och även mot vanligt folk på gatan. I stort sett görs ingenting för att stävja ofoget och den kriminella handlingen utan ännu mer typ, ”Vilka omständigheter har de vuxit upp under, vad är det för trauman de bär med sig?”. Det daltas. Vi är inne i anarkotyranniets  tidevarv, vilket betyder att politiska myndigheter hellre väljer att jaga efter svenska tanter som på sociala medier skriver negativt om den förda invandringspolitiken än att ge sig på utlänningarna som lever rövare på ”orten”.

Hur som. Hemma i stugorna diskuteras det om vi ska ha smällare och raketer i år, eller blir det bra utan och istället titta på när andra skjuter av. Jag minns att när barnen var sådär halvstora så sköt man mer, det skulle på nyårsafton skjutas på eftermiddagen; och det skulle skjutas efter nyårssupén; och det skulle såklart pangas på på 12-slaget.

Strax innan tolv på natten gick vi alla ut på gatan i vårt kvarter (Malmö), grannar höjde glasen mot grannar och önskade varandra ett ”gott nytt år”. Vi smällde rätt så snabbt av det vi hade och sen stod vi förundrade och tittade på när vietnameserna från villan på hörntomten matade den hemmasnickrade rampen med fyrverkeripjäser.

En ramp som bestod av en stege som natten till ära monterats över korsningen i villakvarteret. Med van hand och under full koncentration sköts en arsenal av pjäser upp i skyn av asiaterna. Efteråt hurrade och applåderade vi grannar och var och en gick hem till sitt, medan fyrverkerimästarna städade upp i vägkorsningen.

Morgonen (förmiddagen) efter letade barnen raketpinnar medan vi vuxna gjorde vad vi kunde för att sopa undan spår efter nattens fyrverkeriorgie på vår gata, var och en tog sitt skräp. Det var en rolig och trevlig tid. Såklart trivs vi bäst när allt går civiliserat till, även fast det smäller som sjutton.

Gott nytt år!