Jag lärde mina barn om rasism

Mina äldre barn gillar matte, så vid frukosten i morse frågade jag dem om de visste hur många personer som krävdes för att skapa dem. Min dotter svarade förvånat ”du och mamma?”.

– Det är alltså två, hur många krävdes det för att skapa mig och mamma?

Min dotter höll upp två fingrar, min son håller upp fyra, så jag förklarar: ”Jag har två föräldrar och mamma har två föräldrar”. Nu förstår hon och säger ”fyra”.

– Och hur många krävdes det för att skapa dem?

Nu fattar de vart jag är på väg någonstans med det hela och skriker ”ÅTTA!”.

– Och hur många…

Båda skriker igen: ”SEXTON!”.

Vid det här laget har min dotter, som precis börjat med multiplikation, gett upp, men min son som är något av en mänsklig miniräknare säger ”32!”.

– Och för att skapa dem?
– 64!
– Fortsätt…
– 128! 256!

Min dotter börjar skratta medan min son fortsätter kämpa på.

– Eeh… 512! Hmm… 1024! Eeeeh… 2048!  Hmm… 4096! Oj, nu börjar det bli svårt!
– Okej, jag hämtar miniräknaren åt dig.
– NEJ! NEJ! Jag vet! Det blir 8192!
– Wow, och sen?
– ……… 16 384!
– Herrejösses!
– 32 768!
– Du är fantastisk grabben!

Vi hade inte så mycket tid kvar så jag tog fram min mobiltelefon och drog igång miniräknaren och läste högt för dem.

65 536
131 073
262 114
524 228
1 048 576

De tappade hakorna och gav ifrån sig högtoniga fniss för varje nytt nummer jag läste upp för dem.

– Okej, det är 20 generationer. Om varje generation är ungefär 25 år, hur många år är det då?

Den mänskliga miniräknaren klarar det rätt fort: ”500 år!”

– Så, vilket år var det för 500 år sedan?
– 1520!
– Ok, så sedan år 1520, hur många personer har det krävts för att skapa er?

Båda två skrek nu av förtjusning: ”EN MILJON!”.

– Nej, ni måste lägga ihop alla de där tidigare siffrorna.
– Aaaaaaagggghhh!

– Okej, det kommer vara några som har samma gammelmorfar och gammelgammelfarmor, men för att hålla det någorlunda enkelt, och bara använda siffrorna, om du vi går tillbaka 20 generationer, 500 år till år 1520, krävdes det 2 097 120 personer för att skapa dig.

Nu stirrade de bara storögt på mig.

– Kan ni några av deras namn?

Nu såg de närmast molokna ut, så jag sa att det är okej att säga nej och de andades ut och förklarade att de inte visste några av deras namn.

– Vet ni vad de hade för jobb?
– Nej…
– Alla dessa två miljoner hade ett namn. De hade glädje, bekymmer, problem, lidelser, talanger, prestationer, de överlevde krig och sjukdomar och svält, och jag vet knappt vem någon av alla dessa var… men vet ni vad som var det viktigaste de någonsin gjorde?

Nu tittade de så där undrande på mig igen. Så jag tog ett foto på min dotter med telefonen och vände den mot henne så hon kunde se.

Hon log.

– De gjorde mig.

Värmen i pappahjärtat var nu så hög den kan bli utan att överhetta.

– Rätt! Det tog hela två miljoner människoliv för att skapa dig. Och det var därför jag och mamma fick dig, för att hedra deras liv, så att allt de gick igenom inte var förgäves, så att deras liv inte slutade med oss.

Jag fortsatte tala inför barnen i ett samtal som gått från skratt och lek och till djup eftertanke.

– Men, vad hade hänt om bara en av era två miljoner förfäder, bara under de senaste 500 åren, inte ville ha barn eller väntade så länge för att hinna göra andra saker att de inte längre kunde få barn?
– Då hade vi inte funnits.
– Så viktiga var deras liv, och så viktiga är era liv. Och så viktiga är era liv för kommande generationer.

– Alla de där två miljonerna fick dessutom fler än ett barn, låt oss säga tre eller fyra, förmodligen fick de fler. Och varje av deras barn fick i sin tur tre, fyra eller fler. Hur många miljoner är det efter tjugo generationer?

Min son tittar stolt på mig och skriker ”sex miljoner!” varpå jag skrattar rakt ut och misstänker att grabben har en lovande framtid som internettroll.

– Mycket mer än så, mattekungen!

Min dotter säger ”hundra miljoner”.

– Förmodligen ännu fler. Men detta är ditt folk. De är din familj. Det är vad länder är; ett hus som skyddar hela familjen.

Min son tittade på mig och frågade varför jag berättade det här för dem.

– För att det är vad pappor gör. Vi sätter saker i perspektiv, och vi lär er vad som är viktigt i livet.

Men varför är den här historien viktig, och varför berättar jag den för dig som läser detta?

Att älska sitt folk är att älska sin familj, sin nationalitet, sin etnicitet, sin ras — att kalla någon rasist eller främlingsfientlig för att älska, bry sig om eller skydda sitt folk är som att kalla någon som älskar sin familj för ”familjist”.

Att vilja att vårt arv, vårt språk, vårt sätt, vår kultur, vår tro, våra unika fysiska drag och vår familj ska få fortsätta existera på vår lilla plats på jorden är inte hat — det är det största uttrycket för kärlek som existerar.

De senaste generationerna har vi lurats att tro att kärlek till våra egna är hat, och att det enda sättet att rena oss från hatet är genom att bekämpa vårt folks fortsatta existens.

Men tillräckligt många av oss har förstått nu. Kärleken och sammanhållningen i vår familj och vårt folk kan mycket väl upplevas som hat hos de som vill byta ut oss, eller arbetar för att byta ut oss till gagn för deras egen ”familj”, precis som att inbrottstjuvar mycket väl kan uppleva min kärlek till min familj som hat mot dem.

Lär dina barn att älska vilka de är och människorna de springer ur. Lär dem att inspireras av deras folks prestationer, offer och traditioner. Det behövs ingen lektion för det, du kan helt enkelt visa dem och leva det själv.

Detta är en översättning (och lätt omarbetning) av en serie inlägg på Twitter av @RealWriteWinger. Följ hans arbete och gå gärna in och visa din uppskattning för denna berättelse.