Svenskars vardag: ”Jobbigt att alltid vara i minoritet” i skolan

Framförallt unga drabbas hårt av den förändrade demografin. Övergrepp, våld och allmän otrygghet är vardagsmat för unga svenskar runt om i Sverige. Särskilt allvarligt är det i områden som antingen tagit emot många ”ensamkommande”, eller de förorter som sakta men säkert under åren förvandlats från svenska till utländska – den så kallade ”orten”.

Svenskt vittnesmål

Stockholm Direkt har pratat med Johan från Upplands Väsby utanför Stockholm. Upplands Väsby huserar både svensk medelklass såväl som utlänningar. Även om det inte är som Rinkeby eller Botkyrka så kan det vara illa nog. Speciellt illa är det när man går i skolan och tvingas ihop med människor som man inte har något gemensamt med. Johan berättar hur det var:

– Varje vecka var det: ”Hahaha, Svennebanan! Jävla nörd!”. Det räckte med att man ställde en intresserad fråga på lektionen eller googlade på något akademiskt. Det blev alla mot en, just för att jag var svensk.

Johan råkade illa ut eftersom han var svensk. En utländsk klasskamrat som var lika studieintresserad som han själv klarade sig undan, eftersom han var utlänning. Men Johan kämpade på frågan hur? svarar han:

– Vad skulle jag göra? I början blev jag skitsur, ville slåss. Men jag vande mig. De kunde säga vad de ville till mig, nedvärdera mig. Och det fanns inget jag kunde säga tillbaka. Jag lyckades aldrig smälta in. Men jag lärde mig leva med skiten.

Också systern drabbades

Inte bara Johan hade det tufft. Hans syster upplevde också hur det var att vara minoritet i sitt eget land. Även om alla inte betedde sig illa så var det påtagligt obehagligt:

– Det går inte att dra alla över en kam. Men det kändes som att de tittade ner på oss som var vita medelklass-svenskar och tyckte att vi behövde tryckas ner. Kanske ville de straffa oss för rasismen i det svenska samhället.

Väluppfostrad svensk som hon är tar hon dock på sig lite av skulden själv:

– Jag tyckte de var läskiga och gick undan när de kom. Och då tänkte de nog att jag var rasist. Det skapade en klyfta som inte borde finnas. Vi borde prata med varandra istället om hur vi upplever det här. Alla är ju egentligen lika, alla är här för att gå i skolan.

Unga svenskar är utan skuld

Reportaget i Stockholm Direkt är läsvärt, även om det inte talar klarspråk. Syskonen får sedan berätta hur de upplevde situationen när de studerade vidare. Då de hamnade i innerstan kände de återigen att de inte passade in. Denna gång mötte de ”överklassen”. Syskonens mamma säger:

– Det finns vi-och-dom-motsättningar på så många nivåer, så många hinder mellan olika delar av Stockholm som inte bara handlar om hudfärg och bakgrund. Det här är strukturer som inte bryts ner om inte de vuxna tar tag i det.

Visst är det så att det uppstår påfrestningar när man möter människor från helt andra bakgrunden än en själv. Kaka söker alltid maka. Men man kan inte jämföra etniska och kulturella främlingar med svenskar från olika samhällsskikt. Så kallade ”klassklyftor” går i allt väsentligt att överbrygga (om det är önskvärt) vilket värnplikten kan vittna om. Möjligheten till utbildning oberoende av socioekonomisk bakgrund är ett annat exempel. Med det sagt så är det dock klart att några egentliga ”klassresor” inte låter sig göras. Man är som man är och präglas av sin uppväxt.

Men när det gäller relationer mellan svenskar så finns likheterna där i alla fall. Låt oss kalla det för en essens inom oss. Vi är av samma kynne, talar samma språk och har gemensamma rörelsemönster. Vi kan läsa varandra och förstå varandra. Det går inte med främlingar.

De unga svenskar som lider i skolan idag tar på sig ett delansvar. Det gör de fel i. I säg är det inte konstigt att så sker eftersom de också växer upp med amsagor om svenska rasism och vit skuld. Medan dessa får dem att skygga så ger det utlänningarna ett ressentiment som tar sig olika uttryck; bland annat sådana som Johan berättade om.

Det blir värre – sedan vinner vi

Syskonen i reportaget har kommit lindrigt undan jämfört med somliga andra. Men i takt med att polariseringen ökar och massinvandringen fortsätter så kommer det bli värre. Svenskarna kommer inte att vara någon uppburen minoritet i Sverige och några tack för att vi gav bort vår rättmätiga särställning kommer inte komma.

Men det är inte bara på grund av massinvandringen och politikernas vanstyre som det kommer bli värre. Det finns en annan aspekt som vi sällan väger in. Det fria Sveriges ordförande, Dan Eriksson, skrev på Twitter angående reportaget i tidningen:

”Jag hoppas de går hem och hatar sina sjuklöverröstande föräldrar. Det behövs ett riktigt uppror mot ännu en föräldrageneration som svek.”

Hans önskan kommer att slå in. Många kommer göra precis det. Hatet finns där, hela tiden. Mot alla som svek: föräldrar, skola, stat – samhället som stort. Dessa hörs och syns inte som skinnskallarna på 1990-talet, men de finns där. Och de blir fler. Och argare. Inom sig bär de en slumrande naturkraft, en arkaisk vrede. Potentialen för förstörelse är enorm, vilket vi måste vara medvetna om.

Vår stora uppgift – som nationell opposition – är att greppa tag i dessa åsidosatta svenskar och förmå dem att använda sin vrede rätt. Den får inte lämnas otyglad. Å ena sidan måste vi göra det för dessa unga svenskar skull, eftersom de annars kan förtäras av sig själva, men också eftersom de är vägen framåt. En kraftfull ung idealism driven av myten om det fria Sverige kommer en dag leda fram till vår svenska, nordiska, europeiska Reconquista!