Det är tydligt att vi aldrig kommer kunna samsas om mitt land

Det var så här. Jag var ny på jobb och som det är då man är ny på en arbetsplats känner man sig för. De flesta av oss svenskar rusar liksom inte på, utan man känner in. Ibland finner man direkt någon ”lättpratad” som man kan prata om ditt och datt med, medan andra kollegor är mer tillknäppta och helst vill vara ifred, det är bara så det är.

En av de mer snacksaliga, i alla fall mot mig, var kvinnan från Libanon. I hennes värld ville hon säkert väl och lite då och då på raster pratade vi med varandra, hon ville ge mig en lättläst Koran. Ville jag då ha den, nej jag tackade å det bestämdaste nej, fast att det enligt henne i den stod om alla uppfinningar och upptäckter som kunde adresseras till islam. Jag var hårdnackad och principfast, nej tack!

Kanske att det var min upptränade oblygsel och mitt medfödda ifrågasättande tillsammans med hennes lugna sätt som gjorde att vi civiliserat kunde samtala om kulturella skillnader mellan oss. Hon var inte den lättkränkta typen av muslim, utan mer av ett missionerande slag. Från dag ett gjorde jag klart för henne att slöjan hon stramt bar om sitt huvud för mig och för många andra svenskar signalerar kvinnoförtryck och Islamsk uniform. Så var det sagt.

Jag minns tillbaka då denna händelse utspelade sig, det är nu 10 år sedan. På den tiden började det bli riktigt många muslimer i Malmö, de fanns liksom överallt. Folkfientliga politiska beslut satte bollen i rullning, från en tid då man slapp träffas till att staden liknade ett arabland gick fort och slag i slag.

De nya invånarna, utomeuropéer med islam som rättesnöre blev fler och fler på Rosengård, Holma, Kroksbäck, Bellevuegården, Lindängen, Hermodsdal, Gullviksborg, Augustenborg, Persborg osv. tills där var fullt, då kom ”mångkulturen” närmre även där jag bodde.

På våra arbetsplatser fick vi nya kollegor, och så kom vi då fram till den dagen då vi delade upp oss. När den dagen kommer att det går att segregera och separera oss, då gör vi det. De arabisktalande muslimerna sitter vid sitt bord, medan svenskarna och thailändskorna väljer sina osv..

För att ni lättare ska förstå hur jag kan vara så säker på min sak i detta har sin förklaring i att jag har varit på många arbetsplatser runt om i Skåne då jag arbetat i eget företag med kontrakt gentemot både privata och kommunala kunder. Med insyn i vitt skilda arbetsmiljöer och arbetsplatser finns det otaliga stunder för diverse iakttagelser i bland annat hur vi naturligt och frivilligt segregerar oss och om vad vi anser om att vårt land förändras till oigenkännlighet.

Tillbaka till den libanesiska muhammedanskan, vi hade den där varma sommardagen passat på att gå ut på arbetsplatsens innergård, vi hade lunch. Det var riktigt varmt och jag föreslog att hon efter vår arbetstid kunde följa med mig för att bada på Ribban (Ribersborgsstranden). Nej det kunde hon inte, fast hon egentligen hade velat.