Instruktion om du får oväntat besök av norrmän på uteplatsen

Det hade varit en härlig dag i de jämtländska fjällen. Min kära fästmö och jag bodde på ett trevligt hotell mitt i backen och hade precis kommit tillbaka efter att liftarna stängt för dagen. K hade gått in i duschen och själv gick jag omkring på rummet i mitt underställ i och mådde förträffligt med en flaska öl i handen. Uppe i hotellbaren var det fullt ös med liveband på after skin men nere där vi bodde var det lugnt och skönt. Skogen var närmaste granne med en brant avsats den korta biten ner till skogsranden och vi hade en strålande utsikt över fjällen. 

Efter en hel dag på skidor är man bra mör i kroppen och det är skönt att komma tillbaka till hotellet och få av pjäxor och skidkläder. Höjden, motionen och all frisk luft gör att man är behagligt dåsig när man kommer in i värmen igen. Jag låg på sängen och mediterade över denna stillhet och lugn när det hördes ett rejält BRAK! från vårt rums uteplats. Jag satte mig kapprak upp i sängen och gick med nyfikenhet fram till balkongdörren. 

På uteplatsen satt en man i kulört skidställ i en av våra trästolar. Eller satt och satt; han liksom låg i framstupa sidoläge över en stol, med stavar i händerna och skidor på fötterna. Om jag såg förvånad ut måste han ha sett än mer förvånad ut där han tittade upp mot mig. Strax bakom honom, intill branten ner mot skogen, stod en till man, även han skidutrustad och iförd ett kulört skidställ. Eftersom jag har fått en traditionell uppfostran bestämde jag mig för att försöka med ett i sociala sammanhang säkert kort:

– Hej?

De två uppenbarelserna utanför vårt hotellrum såg något förlägna ut. Mannen i (över?) stolen hade dock uppenbarligen fått en traditionell uppfostran även han och genmälde:

– Hei!

Tystnad.

– Det gick jo ikke så greit dette, sa stolmannen.

– Nei, ni må ha kommit på villovägar, svarade jag och försökte ställa om till norska så gott det gick.

– Vi er på veg nedfor till byen men kom litt feil. Vi må pröve att komme runt hotellet men…

– Det gick ikke så greit?, föreslog jag.

– Akkurat, svarade stolmannens vän lakoniskt där han stod.

En fundersam tystnad uppstod. Stolmannen låg kvar. Månne låg han rätt bekvämt ändå? Men så här kunde vi inte ha det. När man får oväntat besök behöver man bjuda på något. Det står i både Gevalia och Havamal.

– Vill dere ha en öl?, frågade jag.

-Ja tack!, svarade stolmannen lättat.

-Det höres jo lemplig, instämde hans vän fundersamt med en brummande basstämma.

Mina nya vänner tog av sig skidorna och kom in och tog i hand. Trond (stolmannen) och Jonas (basisten) hette de två kulörta herrarna som visade sig komma från Oslo. Jag borde ha förstått detta. Det var ju svindyra Norrøna-ställ de hade på sig. Vi slog oss ner på sängen och i en stol och började dricka öl. Även om de inte var så duktiga på att hitta rätt var de desto bättre på att hinka bier och berättade att de bodde på ett av de större hotellen nere i byn. Detta var deras första dag på orten och de hade tagit till vänster om vårt hotell istället för backen till höger och plötsligt befunnit sig på avsatsen mellan hotellet och skogen med föga möjlighet att bromsa när Trond upptäckte våra utemöbler. 

– Älskling, pratar du med någon?, frågade K inifrån badrummet.

– Vi har besök hjärtat, svarade jag. 

Dörren öppnades och ett handduksklätt huvud stack ut. K stirrade på våra gäster.

– Det här är Trond och Jonas, förklarade jag.

– Hei!, sa Trond. Jonas vinkade.

K stirrade på dem.

– Javel ja, sa hon sedan, velkommen. 

K har arbetat i Norge och finner sig snabbt i de flesta dumheter jag hittar på. Hon är en hårt prövad kvinna.

Vi drack mer öl och satte igång stereon. K kom ut och vi öppnade en flaska bubbel åt henne. Jag gjorde bedömningen att det kunde behövas för att kompensera för denna spontana panskandinaviska bjudning jag ställt till med. Jag demonstrerade för våra nyfunna norska bekantskaper hur man sabrerar en flaska mousserande vin med en skida; ett partytrick jag lärde mig för många år sedan under en särdeles lyckad kväll i Kittelfjäll. Trond blev så över måttan stormförtjust i detta öppningsförfarande att vi gav honom en egen flaska att sabrera. Det gick strålande och vips hade vi två flaskor som behövde drickas ur. Nu började vår spontana lilla after ski ta fart på allvar.

– Man ville jo ha en hot tub nå, brummade Jonas nöjt där han låg på sängen med ett glas mousserande i ena handen och en flaska öl i den andra.

– Bare rolig, sa jag käckt på en norska som bara blev bättre och bättre, det finns här på hotellet vores.

Men hur smuggla med två rödkindade norrmän till hotellets spa-avdelning som var reserverad för de som bodde på hotellet? Här skyller jag helt på hotellpersonalens slapphet och alkoholens inverkan på undertecknad i höghöjdsmiljö. Jag hade lagt märke till att personalen brukade lämna dörren vidöppen till linneförrådet som låg längst ner i vår korridor. Vilt fnissandes öppnade vi dörren till vårt rum och jag och våra gäster smög ner för korridoren som tre indianer som fått lite väl mycket eldvatten innanför västen, hyssjandes varandra i säkert 70 dB. Inte för att det hördes. After ski-bandet i hotellbaren våningen ovanför var mitt uppe i ”Sweet Home Alabama” och vi hade kunnat stampa ner för korridoren vrålandes på ”Rövarna i Kamomilla stad” och ingen hade lagt märke till det. Vårt inbrott gav vad vi hoppades: var sin uppsättning av hotellets badrockar och flipflops åt våra gäster. Seger!

Tillbaka på rummet skålade vi jublande och bytte om. K avböjde att följa med utan bestämde sig för att stanna på rummet och göra sig redo för vår middag i hotellrestaurangen.

– Du får lova att vara tillbaka om en timme, sa K bestämt.

– Älskling, svarade jag med överdriven förbindlighet, du kan lita på mig.

K slöt ögonen och mumlade något om milde himmel.

Vi bytte så om och marscherade ner för hotellkorridoren med så mycket värdighet man kan uppbringa i badrock och flipflops. Precis innan vi kom fram till hissen rantade en tjock boomertant ner för trappan från hotellbaren och mötte oss i korridoren. Hon betraktade oss uppifrån och ner som att hon aldrig tidigare sett tre rödrosiga friska ynglingar i badrockar i en hotellkorridor.

– Jaha, ska ni till spa:et pojkar?, frågade hon på en i det närmaste parodiskt bred stockholmska.

Frågan kan tyckas något överflödig när man möter tre män i vår utstyrsel. Näppeligen skulle vi ut på skogsinventering. Men se detta är det farliga med en tilltagande berusning. Man blir inte alls medgörlig.

– Nä, svarade jag bestämt, vi ska på after ski och svängde så höger upp för trappan, vilt klampandes i mina flip flops. 

– Ja de er jo moro! utropade Trond och följde efter med Jonas hack i häl förbi den gapande boomertjockisen.

Vår entré på after skin orsakade en viss munterhet bland alla skidklädda människor när vi trängde oss fram till baren. Barpersonalen tog det rätt väl och ignorerade, säkerligen i konstens namn, Alkohollagen som strängt dikterar att man inte får servera alkohol till berusade individer. Det är inte så dumt att gå på hotellbar i badrock. Jag kan rekommendera det. Plånbok behöver du inte ha med, det är bara att sätta notan på rummet. Det är bekvämt och ger ett i det närmaste dekadent elegant intryck. Som en rökrock fast utan tobaken. Bandet var mäkta imponerade och gav oss en shout out från scenen och vi höjde våra glas i hälsning och ledde publiken i refrängsången till Ulf Lundells ”Oh la la jag vill ha dig”.

Det var vansinnigt trevligt och folk tog selfies med oss och bjöd på öl. Hade vi inte varit tre män med ringar på fingrarna så hade vi haft fullt sjå att välja bland damerna. Lär er av detta, ni män som säger att det inte finns några kvinnor där ute. Ta på er en badrock och gå ut på krogen. Jag garanterar succé (reklamationer mailas till [email protected]). 

Jag vet inte exakt hur länge vi var på after skin men att döma av K:s blick när hon hittade mig i vimlet så hade betydligt mer än en timme passerat. Men vem har egentligen klocka på sig när man går på spa?