Oden är en luffare när Göteborgsoperan framför Valkyrian

Ännu ett år, ännu en Wagnerföreställning. I år är det Valkyrian som framförs på Göteborgsoperan. Efter förra året (jag rekommenderar varmt att ni läser förra årets recension av Rhenguldet innan ni läser vidare för att få ut mer av den här recensionen) kan man ju tänka sig att jag och min fru skulle hålla oss hemma, men icke sa Nicke. Vi har Wagner-abonnemang och kommer att gå på alla fyra föreställningarna i Nibelungens ring-tetralogin över dessa fyra år.

Eller som farfar alltid sa: ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land”.

Jag hade försökt peppa mig själv i flera veckor i förväg. Tänka positivt, fokusera på musiken, låta mig svepas med av berättelsen, und so weiter. Men så sjunker vi ner i våra säten och jag känner hur luften går ur mig med en gång. De där urbota jädra vaktmästarna är tillbaka. De strosar omkring på den torftiga scenen i sina overaller och småpratar med varandra medan publiken strömmar in. Nycirkusen startar således med en gång. Det är alltså ”spännande nytolkning”, ”hållbart” och ”samtida” som vankas i år igen. Föreställningen har inte ens börjat och jag känner redan hur mitt reaktionära hjärta arbetar upp blodtrycket till häpnadsväckande nivåer medan jag krampaktigt greppar om stolens armstöd och biter ihop. På Göteborgsoperan kan ingen höra dig skrika.

Valkyrian är egentligen en fantastisk opera. Det är en berättelse om hårresande förbjuden kärlek och frågor om ansvar och lojalitet. Brünhilde är en av Odens nio valkyriedöttrar. Hon är hans favorit och lyder blint sin far. Men så en dag bestämmer hon sig i stridens hetta och av egen övertygelse för att gå emot sin fars vilja och Oden blir rasande. Oden är inte bara visdomens och skrivkonstens gud, han är även det blinda raseriets gud och det framkommer med all önskvärd tydlighet i denna berättelse när han hämnas på sin dotter. Wotan, id est furor. 

Så sänks belysningen, orkestern stämmer upp, föreställningen börjar och ja jösses allting känns dessvärre bedrövligt bekant från förra årets estetiska haveri.

Den första person vi möter är Oden och han ser tyvärr ut som vi minns honom från Rhenguldet. Illa sittande kläder, någon form av lapp för ena ögat och glittrande silverhandskar. Så som ljuset faller på honom i början förväntar jag mig att han bara POW! ska brista ut i Michael Jacksons Beat it och moonwalka över hela scenen samtidigt som de andra skådespelarna börjar dansa koreograferat. ”They told him don’t you ever come around here / Don’t wanna see your face you better disappear / The fire’s in their eyes and their words are really clear / So beat it, just beat it”. Aow! Detta sker dessbättre inte. Men allt känns möjligt i detta Alison Chittys Asgård. Jag kan dock redan nu konstatera att kostymen även i år lämnar en hel del i övrigt att önska för att uttrycka det milt.

Sedan introduceras huvudpersonen. Oden sitter hemma i Valhall och bantzar med sin favoritdotter, valkyrian Brünhilde. Men scenen är så långt från ett gudapalats man kan komma. Belysning och scenografi ger en scen som är så spartanskt färglöst och intetsägande att det snarare liknar en Roy Andersson-film med pappa Oden som sitter hemma vid köksbordet och teaterpratar med sin tonårsdotter. Detta ska föreställa Valhall. Gudarnas boning ska väl vara karmosinröd, kungligt blå och gyllene; inredd med de finaste träslag? Om man bortser från sången känns det som att en ketchupreklam skulle kunna bryta ut när som helst.

Så här fortsätter det. Scenografin är så avskalad och steril och ekologiskt hållbar att man som besökare får spänna sin fantasi till bristningsgränsen för att leva sig in i berättelsen, ty du har absolut ingen hjälp av miljöerna och kläderna. Bitvis blir det rena rama slapsticken. Det är svårt att ta valkyriorna på något större allvar när Alison Chitty väl är färdig med dem. Kära läsare, vad tänker du när jag säger ordet valkyria? En vacker kvinna? Värdig och imponerande? Klädd i rustning och ridande på en smäcker häst? Sluta upp med de där hopplöst förlegade fantasierna med en gång! Det är faktiskt 2019. Här snackar vi brudar i gråa rockar av modell ”Finsk Blottare Sommaren 1984”. Vad sägs om MC-kängor till det? Jomen självklart. Men värst av allt – och detta kan faktiskt ta någon form av Chitty-pris – är att valkyriorna är kravallutrustade. Jag skämtar inte. De har alltså plastsköldar och polishjälmar med visir. Köa cirka 5000 memer på temat platsköldsnationalism.

När du inte tror att det kan bli värre går Göteborgsoperan all in och vaktmästarna, med overaller och allt, får agera valkyriornas majestätiska springare. De får tömmar kastade över sig och galopperar iväg med kravallpoliserna i släptåg. Det är så surrealistiskt cirkusaktigt att jag faktiskt skrattar högt. Fast det är ett bittert skratt. Vaktmästarhästarna månar om att hålla sig i karaktär. När valkyriorna stiger av och sätter sina springare i en spilta medan föreställningen fortsätter står de där och rör sig som hästar; stampar med hovarna, knuffar varandra och rycker med huvudena. Är det komedi? Är det allvar? Är det Wagner eller Cirkus Scott? Jag vet inte längre. Är jag vaken eller är det en ond dröm?

Jag måste dröja lite grann vid en av de viktigaste karaktärerna i pjäsen, nämligen Oden. Som Allfader ska han vara vördnadsbjudande och kejserlig. Men i sina illa sittande kläder, för långa byxor och torftiga lågskor ser han ärligt talat ut som en luffare. Visst kan Oden i myterna vara en landstrykare när det passar hans syften, men här ska han framträda som gudarnas konung. Hela hans uppsyn är så långt ifrån kunglig man kan komma. Ett helt kapitel skulle gå att ägna åt Odens spjut Gungner. Gungner, tillverkat av Ivaldesönerna i Svartalfheim, försett med mystiska runor ristade av Oden själv. I Rhenguldet var spjutet i det närmaste en accessoar att använda vid speciella tillfällen men i Valkyrian släpar han omkring på det i nästan varenda scen, vilket är varför jag inte kan undvika att nämna det. Spjutfrågan måste lyftas. Spjutet är nämligen inte ett spjut. Det är en trädgren. En lång, otymplig trädgren med kvistar. Det ser alltså ut som att Oden tomtat ut i skogen och knallat hem med första bästa sly han hittat. Göteborgsoperans luffar-Oden hade kunnat resa sig något med ett spjut i händerna men det blir löjeväckande med en vuxen karl som släpar omkring på en pinne likt ett barn som leker krig. Hur är det ens möjligt? Fanns det ingen på Göteborgsoperan med civilkurage som kunde säga stopp nu räcker det? För att citera Joakim Lamotte, som vi alla ser upp till och respekterar: ”Det är inte värdigt”! Det som är förvånande är att jag blir förvånad.

Temat som Valkyrian har i Göteborgsoperans regi 2019 är FRIHET kontra LAGEN. Varför versalerna undrar ni? Jo för att vi plebejer som går på opera inte ska missa temat så skrivs det i gigantiska bokstäver av de där förbannade vaktmästarna på scenografins allestädes närvarande ekologiskt hållbara spånplattor. Jag är förvånad över att de inte skrev APPLÅDER när föreställningen slutade. Sedan håller jag heller inte med. Jag tycker att temat är lojalitet. Frigga kräver lojalitet av sin make Oden. Oden kräver lojalitet av sin dotter Brünhilde. Hunding kräver lojalitet av sin hustru Sieglinde. Hela tiden ser vi lojaliteter som prövas, hålls och bryts.

Berättelsen är trots allt bra. Den är mer omedelbart medryckande än Rhenguldet och det är bra tryck i handlingen. De fem timmarna (!) flyger ärligt talat förbi. Sångarna hanterar sin uppgift väl och min favorit för kvällen är krigaren Hunding som har en otrolig basröst som tycks fylla hela operan. Även Brünhilde briljerar men tyvärr står sig Oden slätt mot dem. Kanske hade han en dålig kväll men han blev konstant lämnad i de andra sångarnas bakvatten. Eller så blev han helt enkelt uttröttad av att släpa omkring på ett träd hela föreställningen. Handlingen slutar med en otrolig cliffhanger och vi får redan nu antytt för oss att nästa del i Nibelungens ring kommer att handla om Siegfried – barnet som Sieglinde bär under sitt hjärta när hon flyr i slutet.

När ridån går upp och vi applåderat färdigt och pustar ut tänker jag även i år: vad mycket bättre det hade kunnat vara. Tänk hur fantastiskt det hade varit med en bombastisk och överdådig scenografi och klädsel som matchar musikens rikedom och berättelsens fantastiska styrka. Tänk att få se dessa sångare göra sina livs roller i en sådan miljö. Tänk om Göteborgsoperan hade haft modet och integriteten att sätta upp en traditionell Wagner istället. Tänk om vi hade kunnat få en Wagner utan kulturmarxism. Tänk om.

Glöm aldrig vad de tog ifrån dig.