Conor McGregor och sojapojkarna

Att få se en fighter likt Conor McGregor ställa till en show är oftast en fröjd. Vissa älskar hans dryga stil, andra hatar den. Men likväl så har vi en person som inte räds kontroversiella ställningstaganden, även om han har en tendens att uttrycka sig aningen vulgärt. Men det finns någonting djupt tillfredställande med i princip det mesta McGregor tar sig för vågar jag hävda.

”Han är ju inte som man ska vara”

Han är inte som man ska, brukar en del kritiker häva ur sig när McGregor sagt något drygt eller vevat nävarna utanför ringen. Och det är där tjusningen ligger. Han är inte en sådan som agerar på det sätt en världsstjärna ”ska”. Han står inte i någon bögparad och säger sig ta någon påhittad fight mot homofobi. Han gör whiskey istället. Istället för att vara en undergiven vit sojapojk som ber om ursäkt för sin existens, så visar McGregor att man kan bemöta världen med stolthet över sin identitet. Visserligen ofta på ett drygt och kaxigt sätt. Men likväl så viker han sig inte för något. Han maler genom sin existens som vit man ned globohomo-narrativet oavsett om han är medveten om det eller inte.

Fighten utanför ringen

Att sedan svenska sportjournalister, sojapojkar och manliga dagisfröknar grämer sig över hur kampsporten, och MMA i synnerhet, växer för varje år som går är bara ett plus. För det är vad det här egentligen handlar om. Vilka som omfamnar våldet och vilka som gnäller. Visst, det är alltid intressant vem som vinner en fight. Men i dagens politiserade värld ligger tyvärr den riktiga fighten utanför ringen. Att våld i form av idrott blir allt mer populärt tack vare sådana som Conor McGregor är positivt. De ger unga någonting att sträva mot, till skillnad från Big Brother-deltagare som har genom sin lössläppthet fått sina fem minuter i TV-rutan.

Sedan ska man alltid komma ihåg. De som gnäller på att män lär sig hantera våld är oftast de som saknar viljan att försvara sig själva.