AB Sveriges medborgare får mig att skämmas

Så vaknar vi upp till 20-talet och det visar sig börja på samma sätt som 10-talet slutade. Nu har det bara gått en månad så annat väl inte att vänta kanske. Men jag är nog inte ensam om att känna att denna malström vi befinner oss i går aningen snabbare. Antagligen är det som mest påtagligt för oss som befinner oss i ”flödet” hela tiden. Rubrikerna hastar förbi, rapporter avlöser varandra, debattinlägg fladdrar förbi och folk i gemen anser att deras enradiga budskap på sociala medier är värda att dela med oss andra (bara för att man svarar argt betyder det inte att man gjort ett dyft åt det ena eller andra hållet, kan vara värt att ta med sig). Informationsflödet är så massivt att unika tankar och den genialitet som alltjämt finns bland människor drunknar i dumheten som kretinerna skvätter kring sig likt en fradgande hund. Jag sörjer genialiteten som aldrig bryter igenom det alldagliga bruset. Ännu mer sörjer jag dock dårskapen som alltid verkar bryta igenom.

Att skämmas över sina medmänniskor är något man ofta tvingas göra. Tiraden ovan vittnar kanske om det. Det är inte deras vilja eller drivkraft; inte heller deras försök att ”göra rätt” utifrån den idé de för tillfället omfamnar som är grunden till skammen jag känner. Att ungdomar engagerar sig i klimatfrågan är positivt till exempel. Bara att de ger sig ut och uttrycker en åsikt (även om den inte är unik eller ens sann) är i vart fall ett tecken på att de inte blivit fullständigt zombifierade av sitt surfande.