Svenskarna kan och vill försvara sig!

Förra veckan inleddes på ett sätt som man helt enkelt inte vill som svensk. Nyheter om att svenskfientliga förnedringsrån ökar får det att krampa i hjärtat. Vi kunde höra om hur gärningsmän av icke-svensk härkomst rånat och urinerat 18-åriga ”Peter” i munnen. Någonting som fick mig personligen att reagera oerhört starkt i måndagens Sverige vaknar.

Jag valde att inte skräda i orden mot alla de som möjliggjort ett samhällsklimat som inte bara skapar svenskfientliga dåd, utan även främjar det. Ingenting kunde bli mer tydligt när sedan flygbolaget SAS släppte sin omtalade reklamfilm om att ”ingenting är skandinaviskt”. Svenskfientligheten och hatet mot allt vi är, är i hög grad levande i samtliga sammanhang. Från våra gator, riksdagspartier och i reklamfyllda medium spyr våra motståndare ut sitt hat mot oss.

Efter att länge nog att skådat igenom det svenskfientliga narrativet så har den uppmärksamme frågat sig: när reagerar någon? Svaret är: denna veckan. Vi fick se att vi svenskar (och skandinaver) inte längre låter oss bli trampade på. Vi fick se att vi inte accepterar angrepp på vår identitet och kultur. SAS tvingades, efter en folkstorm som knappt synts sedan Bondetåget 1914, ta ned sin vedervärdiga film från internet. Storheten i hela SAS-debaclet är knappast att vi har synliggjort den anti-nordiska och svenskfientliga agendan hos ”vaket kapital”-företagen och ljugande kvällstidningar. Nej, storheten ligger i att vi har som folkligt kollektiv äntligen visat motstånd.

Visserligen ett motstånd genom att trycka tummen ned på en riktigt dålig reklamfilm, givit syrlig kritik och memande. Men det visar bara på hur digitaliserat Sverige numera är.

Ett mer fysiskt motstånd ute i den riktiga världen kunde skönjas mot såväl förnedringsrån mot svenskar som mot SAS. Globen lystes upp av ett budskap om att svenskar skulle slå tillbaka och reklambyrån som produceras SAS smörja till reklam bombhotades i Köpenhamn.

Även den 88-åriga Rolf, som frilansjournalisten Joakim Lamotte hälsade på, i bilen där åldringen tvingas bo, fick det aningen bättre. Efter Lamottes inslag om Rolfs situation och en rättfärdig kritik mot politikernas vanstyre av äldrevården, rättare sagt, hur politiker fullständigt struntar i svenska pensionärer, så hände någonting. Sverigedemokraternas oppositionsråd i Trelleborg, Helmuth Petersén, klev in och gav Rolf mat och husrum tills kommunen tar sitt ansvar. Vilket de efter att svenskarna sa ifrån, har gjort. Nu har kommunen äntligen gett en äldre svensk herre det han förtjänar på ålders höst efter ett liv i slitande.

Nog för att Vänsterpartiets Linda Snecker hävde ur sig att främlingarna som utför svenskfientliga förnedringsrån enbart gör det för socioekonomiska faktorer, någonting som motbevisas om och om igen. Och även om många inom etablissemanget delar hennes analys så ser vi folket gör något annat. Man har slutat bli förbannad och knyta näven i fickan. Vi är fortfarande förbannade men våra händer har skrivit febrilt på tusentals svenska tangentbord för att äntligen försvara vår identitet mot den etnomasochism som präglar vår tid. Händerna är uppe ur fickorna och rösterna har äntligen börjat höjas utanför lunchbodarna.

Vi ser hur fler och fler ställer sig i opposition mot vanstyret av Sverige och förnekandet av vår identitet. Vi ser hur folk lyser upp Globen en mörk kväll i februari med svenskvänliga budskap och hur vi praktiserar en folkgemenskap genom att ta hand om Rolf där staten har lämnat walk-over.

Ja, verkligheten är förjävlig och mycket mer elände kommer vi se. Men den veckan, i 20-talets början, kunde vi verkligen se hur oppositionen började ta ny form. Hur folket faktiskt reser sig. Det ska inte ryska bots ta ifrån oss.

Detta är vår egen befrielse.