Jalles poetiska ark – del 42: Måndikter av Edith Södergran

Edith Södergran brukar kallas Sveriges första modernist i poetisk bemärkelse. Hon lämnar traditionella former, såsom versmått, därhän för att experimentera med rytmer och klanger på eget vis. Därmed får bildspråket i dikterna mer pregnans. Det är de två mest typiska egenheterna i modernistisk dikt.

Jag säger ”Sveriges” här, för inte kan hon väl kallas rysk eller finsk. Södergran var finlandssvenska runt förra sekelskiftet då Finland tillhörde det ryska tsardömet. Båda hennes föräldrar var finlandssvenskar. I handböckerna står det vanligtvis svenska språkets pionjär för modernistisk dikt eller något liknande. Men låt oss här se det hela i ett mer etniskt perspektiv, och då kan hon väl kallas för Sveriges första modernist.

Tycka vad man vill om modernismen, men Södergran skrev sina dikter innan den modernistiska stilen blev urartad med en tendens att vara outhärdligt tråkig. Fram till och med 50-talet finns det mycket njutbar modernistisk dikt. Och ingen kan ta ifrån henne rollen som pionjär på området. En del kritiker tycker att hon känns lite tonårsaktig (i den mån de vågar säga så i våra maktfeministiska tider då varje kritik riktat mot en kvinna räknas som blasfemi) p.g.a. dikternas jagfixering och för att det är så lätt att tolka in allehanda känslor. Oavsett har den unga kvinnan fångat otaliga poesiläsare de senaste hundra åren.