Med åldern öppnas nya dörrar så man kan påverka i rätt riktning

För tillfället är livet skönt att leva. Att vara del av svensk förening med långsiktigt mål att göra gott för kommande generationer är helt underbart. Sen gör det inte saken sämre att fru och make tillsammans här hemma lyckats att laga dränkpumpen till trekammarbrunnen med egna händer. Det är tillfredsställande för själen att kunna glädjas inför stora lyckosamma framgångar såväl som för små vardagliga, lite mer skitiga, grejer.

Mitt i allt det där som är bra och som man lyckades göra kan man ibland ändå finna sig hänga läpp för att tiden går så fort och att man hux flux är inne i fasen ”ålderns höst”. Men, jag kan lugna er lite yngre om att bli äldre, det är inte så himla farligt som man trodde då när man var ung. Om man har hälsan kvar och håller sig sysselsatt med det som måste göras, varvat med sånt man gillar, då är livet inte alls så dumt.

Det fanns en period i livet, då det begav sig på 1900-talet, som man felaktigt trodde att det där med att skaffa vänner var svårt, man trängde sig liksom inte på främmande människor. De vänner man hade, de hade man. När man är mitt i familjeskapandet och familjelivet så är det barnen som tar i stort sett hela ens tid, fokus finns i hemmet och man själv står tillbaka. Vuxnas ”egentid” var inte uppfunnen när mina barn var små, ej heller ”kvalitetstid” hade man hört något om, allting rullade bara helt naturligt på.

Sedan kommer då den dag då det äldsta barnet flyttar hemifrån. Sedan nästa. Och till sist yngstingen. Huset blir onödigt stort och på vind och källare finns det minnen kvar i form av leksaker, indiantält, piltavla, hantlar och urvuxna gummistövlar. När man tittar i backspegeln gick det fort att vara småbarnsförälder. Hur inrättar man sig då efter i den ålder man är i?

Nu kommer det tips, eller kanske hellre kalla det för igenkännande beroende var på livets trappa du står. Som äldre kan man ta sig en del friheter och just spela på att man är gammal, jag menar inte gagga och gnälla utan precis tvärt om. Du kan nu, utan att känna pinsamhetens röda rosor på kinderna, tilltala än den ene och än den andre okända, så som gamlingar har förkärlek att göra. Om man skulle gjort det som ung: prata med vilt främmande människor, då hade man fått stämpel på sig som att vara udda. Praxis och normen i vårt svenska samhälle var (är) att hålla sig på sin egen kant, låta andra vara ifred och inte besvära. Men nu kan man bara ösa på.