Hur stoppar vi sossarna egentligen?

Under februari har vi återigen fått höra att arbetslösheten har stigit i landet. Nu ligger den på hela 7,5 procent, enligt SCB. Och den här sortens siffror brukar vara friserade; arbetsmarknadsåtgärder och minianställningar på upp till en timme om dagen brukar inte vara inräknade i de officiella arbetslöshetssiffrorna. Den verkliga arbetslösheten är säkert betydligt högre.

Den här gången nämns inte heller hur många av de arbetslösa som är svenskar eller invandrare, men sådant har redovisats tidigare och alltid sett likadant ut: arbetslösheten hos invandrare är ofattbart mycket högre än hos svenskar. Bland svenskar ligger den bara runt ett par procent.

”Det här är en viktig fråga eftersom statsmakten nuförtiden har som uppenbart mål att inte särskilja svenskar från invandrargrupper utan bunta ihop alla som vistas i landet.”

Men det blir allt svårare att undersöka sådana förhållanden. Undersökningar där man har tagit hänsyn till eventuell invandrarbakgrund har knappast utgått från etnicitet – eller ras med finare språkbruk – utan kriterier som första och andra generationens invandrare, när människor har fått sina PUT, medborgarskap etc. Men när räknas invandrarna som naturaliserade? Det här är en viktig fråga eftersom statsmakten nuförtiden har som uppenbart mål att inte särskilja svenskar från invandrargrupper utan bunta ihop alla som vistas i landet. Till slut skulle det enligt statsmaktens logik inte gå att skylla på invandringen när det gäller en för staten så fundamentalt viktig fråga som arbetslöshetssiffrorna.

Den gamla stammens sossar, som ändå ville styra staten någorlunda förnuftigt, var noga med den sortens statistik som håller reda på vilka grupper som är mer arbetslösa än andra, eftersom den kunskapen är grunden för att skapa rätt sorts åtgärder. Men dagens sossar ser större vinster i att strunta i sådan kunskap eftersom synliggörandet främjar andra politiska krafter. Statistiken ser nämligen likadan ut på alla områden: arbetslöshet, brott, skolresultat, vårdbehov – invandrare är överrepresenterade till det negativa överallt.

Dessutom har etablissemanget, vari sossarna är en självklar del, byggt upp en värderingsgrund – om än bara på låtsas eftersom den är mer eller mindre tom på betydelse – som säger att man inte får ställa grupp mot grupp, inte markera mot minoriteter m.m. Länge har det hetat att hög arbetslöshet bland invandrare beror på strukturell rasism. Det har varit ett försvar för en misslyckad politik och ett sätt att få svenskar att tro att dålig politik beror på dem istället för regeringarna. Samtidigt har det varit sättet att markera mot partierna på högerkanten, främst uppstickarna SD.

”Samtidigt har det varit sättet att markera mot partierna på högerkanten, främst uppstickarna SD.”

Men nu har alltså arbetslöshetssiffrorna stigit markant, med hela 1,0 procentenheter jämfört med för ett år sedan – 59 000 fler arbetslösa personer. Vår skojarregering har lovat att Sverige ska ha de lägsta arbetslöshetssiffrorna i Europa  om de får styra fritt. Samma glada budskap har de sagt om skola, vård m.m. Ja t.o.m. kriminaliteten på sätt och vis. Den allmänna retoriken lyder att brotten var mycket mer frekventa för 30-40 år sedan och att vi lever under förhållandevis lugna tider. Med sådana lögner försvarar sig dag efter dag våra skrupelfria politiker.

Ett stort problem med just arbetslöshetsfrågan är att vänstern, i första hand socialdemokraterna såsom det statsbärande partiet på vänsterkanten, tycks vinna hur än läget är. När arbetslösheten minskar p.g.a. konjunkturuppgång tar sossarna åt sig äran genom att klargöra hur fantastisk deras arbetsmarknadspolitik. När arbetslösheten ökar heter det istället att det beror på konjunkturerna men att de tar ansvar för att hålla ned siffrorna med arbetsmarknadsåtgärder och att i rättvisans namn ge människor ordentliga bidrag. Vid bra tider röstar människor på dem för att det är bra tider, vid dåliga tider för att de får generösa bidrag. De borgerliga partiernas och Sverigedemokraternas större krav på arbetslösa utmålas som ytterst orättvisa och förödande för landet.

En annan del av problemet är att vänsterpartierna har legitimiteten att svänga med sådana resonemang. Det gör de av tradition. Svensk politik samt retorik och opinioner kring politiken, har de senaste hundra åren i oerhört hög grad präglats av en simpel syn på rättvisa mellan klasser och könen. Högerpartierna vill ha hunsade hemmafruar, undertryckt arbetarklass, kadaverdisciplin i skolan o.s.v. har det skanderats. Och nu senast heter det nästan att SD vill utrota alla mörkhyade människor.

”Trots att dessa partier ser mellan fingrarna på alla våldtäkter begångna av invandrare, att många kvinnor inte vågar gå ut på kvällar, att kvinnor tvingas anpassa sig efter misogyna förhållanden i områden med muslimsk majoritet m.m. röstar alltså unga kvinnor på de partierna.”

Problemet är att det på många sätt ännu går hem i opinionen. En färsk undersökning av SVT/Novus visar att unga kvinnor mellan 18 och 29 år till mycket stor del skulle rösta på de vänsterliberala partierna om det vore val idag. Hela 68 procent av unga kvinnor föredrar V, MP, S, L och C, främst Vänstern och Centern, vilka får högst siffror. Trots att dessa partier ser mellan fingrarna på alla våldtäkter begångna av invandrare, att många kvinnor inte vågar gå ut på kvällar, att kvinnor tvingas anpassa sig efter misogyna förhållanden i områden med muslimsk majoritet m.m. röstar alltså unga kvinnor på de partierna.

Det säger allt om den förhärskande retoriken kring rättvisa och andra moraliska frågor i politiken. De unga kvinnorna lockas av sådant som berör jämställdhet, miljö och klimat till skillnad från män som intresserar sig för sakfrågor, styre, EU, kriminalitet o.d. Kvinnor vänder sig till de partier som lockar med moraliska budskap.

Man kan förstå Sverigedemokraternas uppmjukade retorik och politik i en mängd frågor, t.o.m. invandringen, i syfte att locka till sig de här gruppen kvinnor. Men det är inte bara en farlig väg att gå utan helt fel väg. När man tummar på sina ideologiska principer blir man dels schizofren – vad är det man egentligen vill, vad är blott falska locktoner i budskapen? – och dels börjar man anpassa sig till vänsterns retorik och politik. Plötsligt vill man ha mer invandring, progressiv föräldraförsäkring, mer dagis, mer feminism m.m.

Tvärtom måste de svenska högerpartierna stå fast vid sina ideal och påminna vänstern om deras falska ideal, ty alla föreställningar om full frigörelse, klimatskuld, total rättvisa m.m. är falska. De har inte bara lett till kaos i de västeuropeiska länderna i vår tid utan också skeva föreställningar och rent av tomhet när det gäller moral, vanor, seder och traditioner, själva essensen av livet i gemenskap med andra. Kvar finns blotta progressiviteten.

”Om dagens unga kvinnor hellre vill rösta för fler afghaner i landet, ja då får de lämna de kvinnorna därhän och lägga mer energi på de 32 procent unga kvinnor som faktiskt vill ha högerpolitik.”

Högern måste förlita sig på den politiska kraften i begrepp som familjeliv, folket, svensk sed etc. Partierna måste förklara hur deras arbetsmarknadspolitik är bättre. Den förra borgerliga regeringen lyckades faktiskt övertyga svenskarna om det i åtta år – tills Moderaterna började anpassa sin politik efter vänsteretablissemangets krav och därmed inte stod för något mera, och förlorade valet. Om dagens unga kvinnor hellre vill rösta för fler afghaner i landet, ja då får de lämna de kvinnorna därhän och lägga mer energi på de 32 procent unga kvinnor som faktiskt vill ha högerpolitik. Allt eftersom vindarna vänder kommer de 32 procenten locka över fler unga kvinnor, inte partierna.

Högerpartierna måste också ständigt påminna vänstern om deras falska, skrupellösa politik och retorik. Så fort en sosse eller liberal anmärker på orättvisor eller sin duglighet måste man säga att han är en klåpare och lögnhals. Sossarna i synnerhet och vänstern i allmänhet måste höra att de inte kan äta kakan och ha den kvar. De kan inte vara bra både när arbetslösheten är hög och låg, när skolresultaten är bra och dåliga, när vården fungerar och är i kaos. De måste höra att de ljuger om invandringens ekonomiska fördelar. De måste höra att de är fifflare, hästhandlare. De skapar inte rättvisa utan tvärtom i längden kaos, lidande och tomhet.

Men framför allt de moraliska attityderna återerövras. Vad är egentligen rättvist för människorna i landet? Vad är sunt i ett familjeliv? Vad är en bra skolgång? O.s.v. Människor har ett grundläggande behov av moraliska sammanhang där viktiga känslor får utlopp. De måste tillhandahållas. Därför måste högerpolitiker visa det moraliskt sunda i den egna politiken. Det sker genom förlitan på den egna hållningen, inte att glutta på vad ett galet tyckaretablissemang säger. Borgerligheten i Sverige har misslyckats med det i sjuttio år nu, men med den nynationalistiska vågen är vägen banad för att äntligen lyckas.

Det här måste ske lika mycket på individuell som politisk nivå. Vanliga svenska medborgare måste i ord och handling uppvisa och påpeka sådant. Här har nationalister både ett ansvar och en fantastisk möjlighet. Nationalistiska medborgare och familjer kan gå i bräschen genom att visa upp och stå för ett gott och sunt liv utanför den populära, progressiva, moderna vägen mot kaos.

Vi nationalister kan hålla i taktpinnen när landet så småningom går mot sundare tider.