Nordens litteratur – en viktig del av Europas kulturhistoria

Hur ska man bedöma den nordiska litteraturen? Är den blott en svag återglans av den stora europeiska litteraturen? Ligger Stagnelius, J.P. Jacobsen och Ibsen helt i skuggan av giganter som Dante, Shakespeare och Goethe? Eller har nordisk litteratur både ett egenvärde och har den en viktig plats inom inom Europas kultur? Har den rent av utövat visst inflytande på utländska författare?

Svaret på den första delen av frågan är ett rungande ja. Den nordiska litteraturen har ett stort egenvärde och en självklar plats när det gäller Europas kulturhistoria. När det gäller inflytande är det däremot ringa, vilket har sina skäl. Låt oss se.

Ser vi på hela Europa och inte bara de stora kulturländerna finner vi att de nordiska länderna är klart speciella. Bortsett från Ryssland äger de östeuropeiska länderna knappt någon litteratur förrän efter 1500-talet, vissa av dem först i och med de nationella rörelserna på 1800-talet. Även små västeuropeiska länder/områden/folk, såsom Nederländerna och Portugal, står sig slätt jämfört med vad som produceras i Norden.