Svenska folkets förunderliga klädvanor

Som folk har vi helt förlorat förmågan att klä oss. Förr i tiden var man ”karl för sin hatt” och nästan var man gick klädd i kostym. Någonstans längs med vägen (det var väl 68-vänstern det också) kastades förmågan att klä sig på historiens soptipp och ansågs reaktionärt. Jeans och t-shirt och ett par gympadojor och vips var du klar att gå till arbetet, till restaurangen, till föreningsmötet och så vidare.

Hur har vi gått från att lägga stor vikt vid att vara hel, ren och korrekt klädd till att tycka att det är fjantigt att bry sig om hur man ser ut? Förr i tiden var du inte mindre av en karl för att du var välklädd medan du idag kan betraktas som suspekt om du klär dig allt för väl. Faktum är att förmågan att klä sig var en integrerad del av att vara en riktig man och du kunde ses ner på om du var sjavig eller fel klädd för tillfället. Fel klädd för tillfället betyder idag i regel att du är ”överklädd” (vilket ju är ett helt idiotiskt ord när man tänker på det). Jag menar att vi måste vägra detta infantila påfund att vara bekvämt och slappt klädda vid alla tillfällen och återta en klassisk, strikt manlighet. Mysbyxor och jeans kan du ha hemma. Nu för tiden är det ”casual friday” varje dag och vi klär inte upp oss för att träffas längre och det är faktiskt lite tråkigt. När du träffar andra, till exempel i Svenskarnas Hus, tycker jag att det hör till hyfs, sunt förnuft och goda värderingar att du klär dig anständigt.

Jag har funderat på detta ett tag och vill faktiskt tacka Magnus Söderman på Det Fria Sverige och Svegot för att han tog upp ämnet i en poddsändning. Jag minns inte om det var i Motgift, eller när Motgift gästade Vita Pillret eller om det kan ha varit i Svegot, men diskussionen rörde i alla fall Svenskarnas hus. Magnus påtalade att det inte skulle finnas någon klädkod men att man kunde förvänta sig att folk dök upp anständigt klädda. Jag parafraserar men tror att jag kommer ganska nära sanningen fritt ur minnet: ”Förr i tiden klädde vi oss för att gå till kyrkan, men det har vi förlorat. Vi måste lära folk det här igen vad det lider”. Jag kan bara hålla med och tycker gott att vissa tillställningar i Svenskarnas hus kunde ha en klädkod. Det handlar inte om att man ska vara prålig utan om att visa en ömsesidig respekt för varandra. Sedan får vi inte glömma att kläder är kommunikation. Ett Svenskarnas hus fullt av folk i armybrallor och luvtröjor säger en sak. Ett Svenskarnas hus fullt av män i kavaj och nystruken skjorta och kvinnor i klänning eller kjol säger en annan. Om det inte är en fråga om självrespekt (vilket det är) är det en fråga om respekt för andra och optik. Här kommer de där jäkla högerextremisterna i sina… välsittande kostymer?

Det senaste bedrövliga exemplet jag kommer att tänka på var när jag och min kvinna gick på operan för att se Wagner. Fem timmar klassisk opera med fördrink och två pauser; då är det klart att man vill se proper ut. K sminkade sig, fixade håret och satte på sig en fin klänning. Jag rakade mig och satte på en kostym. Det var bara att konstatera att vi kände oss som fullständiga anakronismer. Folk var klädda i jeans, gympadojor och t-shirt och såg lika sjaskiga ut som vanligt. Det var den festliga stämningen det…

Att kostym skulle vara dyrt, obekvämt och komplicerat vill jag helt enkelt bara avfärda. För det första finns det inget som säger att en kostym måste vara dyr. Om du köper en ny behöver det inte vara det dyraste märket. Passa på när det är rea om du vill köpa en ny. Själv gillar jag att handla begagnat, eller ”vintage” som det tydligen heter nu för tiden. Ett av mina bästa köp någonsin var en Oscar Jacobsson-kostym som jag hittade på en vintagebutik för en spottstyver. Den var i princip oanvänd och jag köpte den för cirka en åttondel av nypriset. I samma butik hittade jag ett par lågskor i skinn av märket Church’s. Skor från Church’s kostar en sisådär sex- till åttatusen kronor. Dessa köpte jag för ett par hundra. Jag tog dem till en skomakare som sydde ihop den spruckna sulan, limmade på en ny slitsula och polerade upp dem. Som nya och redo att användas ännu en livstid. Givetvis finns det hur många fynd som helst att göra på internet om du skulle bo på en ort utan en begagnatbutik.

Att det är obekvämt att ha på sig kostym är en vanesak. Den enda gången det kan vara obekvämt är om den sitter illa; med andra ord för liten eller för stor. Här är skräddaren din vän. Han kan lägga ut den, korta ärmar, lägga ut midjan, korta längden och så vidare. Kom ihåg vad som sägs om den klassiska gentlemannen: han låter sig bara röras av sin fru, sin läkare och sin skräddare.

En kostym är inte mycket värd om den inte sitter bra. Jag minns en ganska så högt uppsatt chef på ett av mina första arbeten. Han var rolig, snäll, uppskattad och hade alltid kostym på sig och hans kostymer var alltid två nummer för stora. Fråga mig inte varför. Byxorna bylsade sig på skorna, ärmarna hängde halvvägs ner på tummen och det fanns plats för en till chef till i kavajen. Om du köper en kostym som inte passar är som att snubbla på brallan innan mållinjen.

Att det skulle vara komplicerat eller på något sätt bökigt med kostym stämmer helt enkelt inte. Det omvända är sant. Kostym är busenkelt. När du väl har köpt den och kollat så att den passar är det bara att dra på byxor, skjorta och kavaj så är du klar. Det är så nära en uniform du kan komma. En enklare samling kläder finns inte. Om du dessutom kommer till en tillställning där alla är likadant uniformt klädda känner du dig än mer bekväm förstås och den samlade bilden blir jäkligt snygg. Optik, som sagt.

”Men jag kan inte knyta en slips”. Om jag hade fått en krona för varje gång jag knutit en slips åt en fullvuxen karl skulle jag säkert ha femtio spänn. Här måste jag säga att jag faktiskt inte förstår problemet. Det finns massvis med videos på Youtube om hur du knyter en slips och det är bara att öva. Är du normalbegåvad så löser du det på tio minuter om du aldrig har gjort det förut. Tänk dessutom så här: vill du att din son inte ska kunna få hjälp av sin egen far att knyta sin första slips?

Det jag kan hålla med om är att sommaren är en jobbig period att klä sig traditionellt, i alla fall om man i likhet med mig är väldigt varm av sig. Varför ska folk envisas med att gifta sig på sommaren? En sommardag är väl det sista tillfället jag känner för att sätta på mig en kostym. Dessbättre äger jag även en sval linnekostym (rekommenderas). Denna köpte jag i desperation inför en väns sommarbröllop i Serbien. Det visade sig vara en bra investering – det var 35 grader dagen de gifte sig. Dessbättre fanns det floder av serbisk öl att svalka sig med. Brudens farmor trugade i mig hembränt i sådana mängder att brudgummen fick komma till min undsättning och förklara att vi svenskar inte var gjorda för sådan värme och att jag skulle hamna under bordet om hon fortsatte komma med slivovice åt mig. Hon skakade sorgset på huvudet och hämtade iskall öl. Men så fort solen gick ner kom hon leende som en ängel med en flaska hembränt och ett litet glas. ”Du har mycket att hämta igen”, översatte en vänlig släkting åt mig. Det blev en lång och fartfylld kväll. Tacka gudarna för att den fanns serbisk folkdans jag kunde fly in i för att komma undan tanten och hennes raketbränsle.

Sedan tycker jag inte att man alltid behöver ha just kostym på sig. Jag tycker dock att det är ett bekvämt val för det krävs inte så mycket tankeverksamhet för det. Byxor som matchar kavaj, skjorta till det så är du klar och på väg ut genom dörren. Om man tycker att det skulle vara för mycket med kostym (fast jag vill hävda att det egentligen alltid är rätt) kan man förstås köra udda byxor (till exempel chinos), skjorta och kavaj och skippa slipsen om man vet att andra också kommer att skippa det. Är det en informell bjudning kan jag till och med tänka mig att ta ett par schyssta gympadojjor (jag vägrar att kalla det för sneakers) till det. Men om du är osäker vill jag mena att kostym alltid är ett säkert kort och då krånglar du heller inte till det i onödan.

Innan ni skäller mig för snobb vill jag bara säga att alternativet inte är speciellt lockande. Om vi ska vara en traditionell kraft får vi väl åtminstone se ut som det? Igen: jag säger inte att du ska köpa en massa dyra kläder och jag säger inte att du ska vara ytlig. Vad jag däremot säger är att du ska återerövra en traditionellt manlig dygd, för det är en dygd att vara karl för sina kläder och att kunna klä sig med förnuft. Lika lite som jag skulle klä mig i kostym när jag ska ut och pürscha rådjur, lika lite skulle jag få för mig att komma på en social sammankomst i jaktkläder. För mina kära kvinnliga läsare: ni ligger i regel en bra bit före männen. Jag kan heller inte direkt ge er några handfasta tips, men mycket av det jag vill uppmana män till gäller förstås även för er: vi kan klä oss bekvämt där hemma men när vi träffas bör vi faktiskt klä upp oss lite grann. Inte för att skryta men för att visa varandra ett minimum av respekt.

Om något av det jag har skrivit har varit inspirerande eller om du vill veta mer kan jag rekommendera boken ”Gentlemannen: Handbok i det klassiska herrmodet” av Bernhard Roetzel. Jag har haft den boken i kanske tjugo år och den har varit en stor hjälp på vägen. En snabb internetsökning ger vid handen att den finns i mängder som begagnatexemplar. Här har du allt du kan tänkas behöva veta om kläder för män på ett och samma ställe, rikligt illustrerat.

Vi ses i Svenskarnas hus och ute på andra konferenser och sammankomster. Jag kan hjälpa dig med slipsen om du inte hunnit med att lära dig knyta den.