Goternas främsta styrka – att behålla sin egenart

Goterna är ett av historiens intressantaste folk och i centrum för ett avgörande skede i Europas historia. Under folkvandringstiden – som italienarna f.ö. kallar något i stil med ”Invasioni barbariche” eftersom de ser skedet ur italisk, romersk synvinkel – var goterna det folk som gav den västra delen av Romarriket nådastöten. Så brukar det i alla fall heta i skolböckerna. Verkligheten var förstås mycket mer komplicerad, sett ur såväl gotiskt som romerskt (eller för den delen neutralt) perspektiv.

Oavsett hur man vill tolka händelserna ur olika synvinklar står några saker fast. Goterna var ett germanskt folk med något oklart ursprung. Enligt historieskrivaren Jordanes, vars bok Getica är bevarad, kom goterna ursprungligen från ön Scandza i norr, sålunda Skandinavien. Hans bok brukar f.ö. ses som en slarvig sammanfattning av en bok av romaren Cassiodorus, som bl.a. var rådgivare åt den mest berömda gotiske kungen, Theoderik den store.

Många historiker brukar tveka om berättelsen om goternas skandinaviska ursprung, inte minst som den har lite sagoskimmer över sig och sådana usprungshistorier var vanliga under antiken. Men varför förstöra en god historia. Det finns dessutom flera spår i Skandinavien som visar på tecken och samband med kontinentens germanfolk. Men säkra på saken kommer vi aldrig att vara. När goterna först gör sig synliga under antiken, på 100-talet e.Kr., bor de vid polska Östersjökusten, vid floden Weichsels mynning.