Mina barn och andras ouppfostrade skitungar

Det upphör tyvärr aldrig att förvåna mig hur många olämpliga föräldrar det finns där ute. Det märks främst på deras ouppfostrade barn. Det är för mig obegripligt att så många föräldrar nöjer sig med en slapp nivå på sin uppfostran. Deras barn är olydiga, uppkäftiga och har noll respekt för sina föräldrar. Tydligen är det helt ok det nuvarande året. När jag själv fick barn för ett antal år sedan trodde jag att den här idén om så kallat ”fri uppfostran” var något som vi lämnat bakom oss tillsammans med det flummiga 1970-talet, men tydligen inte. Många ungar härjar synbarligen fritt utan att någon ansvarig förälder ens lägger märke till det eller bryr sig.

Jag vill ha ordning och reda i min flock. Det är inte konstigare än att familjen fungerar bättre om alla beter sig civiliserat mot varandra och de vi umgås med. Det är väl det jag tycker är det konstigaste; föräldrar som inte uppfostrar sina barn, vill de inte kunna ha med dem ut bland folk? Vill de inte kunna röra sig ute med dem utan att behöva skämmas? Detta hindrar dem förstås inte från att ta ut sin familjecirkus på turné och förpesta livet för alla de möter. Vi har alla sett dem. På bussar, flyg, restauranger, lekparker och så vidare. Nej, jag menar inte alla invandrarungar (de är ett kapitel för sig) utan jag pratar om svenska barn med svenska föräldrar. Har vi helt tappat förmågan att uppfostra våra barn och upprätthålla ett minimum av disciplin?

Med tiden har jag insett att det som jag själv anser vara självklart anser andra vara en synnerligen auktoritär uppfostran. Ni vet – ät vad som serveras, avbryt inte, fråga snällt, tvätta händerna, lyssna när vuxna pratar, duka av bordet, gnäll inte i onödan, inget skrik och gap tack. Riktigt högerextrem barnuppfostran som ni förstår. Några vänner till oss är också småbarnsföräldrar. Nyligen berättade min bättre hälft en riktigt rolig historia om dem och deras bristande uppfostran. Pappan i familjen klagade till sin fru över att ungarna inte gjorde som de var tillsagda. ”Vi måste ha bättre koll på ungarna. Jag önskar att vi kunde vara strängare mot dem. Som Johan är”. Hans fru hade då tittat förfärat på honom och han fick snabbt ändra sig: ”Ok, kanske inte riktigt så stränga då, men du förstår vad jag menar”. Tydligen är jag ett huskors för min familj. Men jag tar det som en komplimang.

Dessbättre är jag inte den ende med dessa tydligen hopplöst daterade och reaktionära idéer om att barn ska vara väluppfostrade. Min vän E och hennes man har uppfostrat två fina barn och de har samma obefintliga tålamod med ouppfostrade ungar som jag har. Deras barn går på en skola som arbetar väldigt aktivt och proaktivt mot mobbning. Därför delas klasserna upp i så kallade trivselgrupper om fyra eller fem barn med tillhörande föräldrar som ska turas om att bjuda hem varandra på middag och lek. I höstas fick läraren i en av E:s döttrars klass hjärnsläpp och satte ihop en grupp med barn som inte alls leker bra ihop. Det inkluderar E:s dotter, en vanlig och snäll kille, en introvert kille och en flicka med alla bokstavskombinationer du kan tänka dig plus extra pommes. Trivselgruppen har kort sagt inte varit trivsam. E:s dotter trivs inte med något av de andra barnen, den snälla killen vill bara spela fotboll, den introverta killen vill vara ifred och bokstavstjejen finner stort nöje i att plåga den introverta killen. På en middag hemma hos bokstavstjejens familj var det fullkomlig kalabalik. E:s dotter hade långtråkigt, den snälla killen hade långtråkigt och bokstavstjejen härjade som Djingis Khan i Turkestan och sprang omkring och skrek och jäklades med den introverta killen som bara försökte äta sin middag. Ingen av de vuxna sa någonting. Ingen av hennes föräldrar reagerade. Bråket mellan henne och hennes offer blev mer och mer högljutt. Ljudnivån ökade, de vuxna försökte konversera, barnbordet hade havererat fullkomligt och E:s nerver spändes hårdare och hårdare tills…

”Men nu får ni väl för i h*lv*t* ge er! Sluta springa runt, sätt er ner, var tysta och ät för f*n”! 

Tystnaden blev total. Flickan stirrade storögt på E, gick och satte sig och det var tyst i rummet. Knäpp tyst. Så började föräldrarna småprata igen och vreden släppte så sakteliga och E insåg vad hon hade gjort. Så surrar hennes mobil till. Meddelande från hennes dotter. ”Bra jobbat mamma. Verkligen. Kan vi gå hem nu?” Jo, då var det bara att tacka för sig och tänka på refrängen. E fick ha ett terapisamtal med mig och berätta vad som hade hänt och jag tröstade henne med att jag hade gjort likadant.

En kompis till min mamma bor i Göteborg och hade bestämt sig för att hon skulle åka Paddanbåtarna. Det är guidade turer som går på Göteborgs kanaler och ute i Göta Älv som berättar om stadens historia. Hon hade inte åkte dessa på många år och ville se hur det var. Med på båten var det en familj med två barn som skrek och levde rövare. Ingen sa något. Inte guiden som fick prata högre och högre, ingen av de andra gästerna och framför allt inte föräldrarna. Till sist tröttnade hon och sa till barnen att nu får ni minsann allt vara tysta för att ni stör. Det skulle hon inte ha gjort. Min mammas kompis är en liten tant på cirka 70 år som aldrig gjort en fluga förnär. Det höll på att bli handgemäng mellan henne och föräldrarna som tog fruktansvärt illa vid sig av att hon hade mage att säga till deras barn. ”Men ni hade ju kunnat säga till dem själva”, säger hon då. ”Det avgör vi”, dundrade den indignerade fadern, högröd i ansiktet.

Ja jisses. Om ni tror att barnuppfostran är en intern angelägenhet inom familjen har jag dåliga nyheter. Det är fel. Barnuppfostran är och har alltid varit en kollektiv uppgift. Det är upp till dig att sätta reglerna inom din familj men så fort ni ger er ut bland andra människor så kommer ni att behöva visa hänsyn. Då får man räkna med att ens barn kan bli tillsagda om man själv inte har koll på sin familj, vare sig man gillar det eller inte. Annars går det utmärkt att stanna hemma.

Vi har en favoritkrog som vi är stammisar på. Dagar då vi verkligen inte orkar laga mat eller middagsplaneringen har gått i stöpet är det skönt att gå dit och bli omhändertagen. Skippar man vin och öl och sådant kan man komma undan till en rimlig penning. Personalomsättningen är väldigt låg så det är trevligt nog samma glada ansikten man möter år ut och år in. Detta medför också att personalen känner ett personligt ansvar för stället som jag inte tycker att man ser så ofta ute i krogvärlden. En dag när vi var där och åt var det ett ganska stort sällskap med familjer som åt i den andra änden av lokalen. Deras barn var ärligt talat inget vidare. De klagade på maten, var ganska högljudda och hade svårt att sitta på sina platser. Givetvis sa ingen förälder till dem att skärpa sig. Vår servitris, Anna, skakade på huvudet när hon kom bort till vårt bord och vi led med henne. Så blev det dags för dessert. Barnen ratade allt som finns på menyn och föräldrarna hänvisade barnaskaran till att prata med Anna om eventuella specialarrangemang. En tjock liten pojke skickas fram som förhandlare för skaran. Anna har till sist gett upp och frågar: ”Ok, men vad skulle ni vilja ha då”? ”Ge oss bara glass”, svarar tjockisen. Inget tack. Inget snälla. Anna nickar, ställer ifrån sig traven med tallrikar som hon håller på att duka ut framför en av föräldrarna, lägger armarna i kors och tittar ner på pojken. ”Kan du säga snälla”, frågar hon? Han står som fallen från skyarna och tittar villrådigt på sina föräldrar som inte kan tro sina öron. Anna plockar upp traven med tallrikar igen, säger ”Jag låter dig fundera på det en stund” och går ut i köket. Som en drottning. Det är oklart om hon fick någon dricks men ibland har pengar inget värde. ”Var det skönt”?, frågar jag när hon kommer förbi vårt bord igen. ”Vad tror du?”, svarar hon ljuvt.

Så, kära läsare, var inte en av de här hopplösa människorna som inte ser, inte hör och inte bryr sig om vad dina barn gör. Tänk på att det du skickar med i form av en god uppfostran kommer att sitta som en extra ryggrad hos dina barn och de kommer då i sin tur att föra detta arv vidare till sina egna barn. Men om du är slapp så kommer du att få slappa barn och barnbarn. Kom ihåg att dina förfäder ser dig. Vilken familj vill du visa upp för dem? Och vilken familj vill du skicka in i framtiden?