Förvirring och fundering i coronatider

I dessa oroliga tider finner man sig ibland tänka tillbaka på det som varit, för det blir kanske inte något sedan, i alla fall inte om man är i den äldre ålderskategorin. Det var så här, jag skulle i veckan gå på Malmö opera och se En midsommarnattsdröm av William Shakespeare, men det blev det ju av förklarliga skäl inget med och det på grund av coronaviruset.

Äldre damer (och äldre herrar) är ofta mer eller mindre förvirrade, och ibland har dom kanske till och med ”tomtar på loftet” men, mitt i röran kommer minnen fram. ”En midsommarnattsdröm det var det första dom spelade på stadsteatern i Malmö, och jag var där”, sa mamma. ”Jaså du var där, och det var En midsommarnattsdröm som var det första dom spelade, är du säker på det?” Sa jag.

”Joho du det är jag, jag och mina väninnor Marianne och Margareta … vi cyklade från Lantmannagatan dit och stod och tittade på alla finklädda människor som skulle på föreställningen, det var så fint, det var väldigt många vackra klänningar.” ”Oj då, ja det kan jag tro”, sa jag. ”Sen en annan dag lite längre fram var vi med skolan och såg operan, det var trevligt”.

Mamma såg så glad och upplivad ut åt dessa trevliga minnen, dels den stora grejen av att få gå på teatern och sen tankarna tillbaka på sina bästisar som en trio som höll ihop i vått och torrt. Men, tillåt mig att vara misstänksam och tvivlande, denna berättelse hade jag aldrig hört förut så när jag kom hem kollade jag upp ett och annat om Malmö stadsteater, sedermera Malmö opera.

Jag häpnade, morsan dillade inte utan hon hade klart för sig då Malmö stadsteater byggdes under krisåren 1933-44, och invigdes 23 september 1944 med operan… ta dam… En midsommarnattsdröm som första stycke på sin repertoar.

”Det var ju det jag sa, du ska lita på mig” sa mamma med glimten i ögat någon dag senare när jag erkände mitt tvivel och berättade att hon hade rätt.

Såklart är det retfullt och trist att allt inte blir som man tänkt sig, men om jag väljer att se positivt på det så slipper jag att köra in till Malmö med allt vad det för med sig. Den där drömmen i midsommarnatten får bli en annan gång, det vill säga ifall man lever och har hälsan i behåll när kinesviruset ebbat ut och försvunnit. Vi ställs i dessa dagar inför prövningar som om man har tur kommer något så när helskinnade igenom.

Tillbaka till mamma som sedan 1984 bott i Ystad. När hon var liten då för länge sedan, när andra världskriget härjade, hade många Malmöbor släkt på landet. Min mormor och morfar gjorde som många andra, de skickade sina barn ut från Malmö till släktingar på landet. Mamma och tre syskon fick dela på sig och blev placerade hos fastrar och mostrar på Österlen, och byaskolorna fick på så sätt för några år fler elever. Två år varade evakueringen för mamma och syskonskaran.

Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att ta beslut om att skiljas från sina barn, om det så ”endast” var för några år och då till släktingar på landet. Åren gick och detta blev så småningom som en parentes i livet, och intressant och lite spännande berättelser som jag fick mig till livs ett antal gånger under min uppväxt. Det var ju så längesedan mamma var liten, början på mitt liv utspelade sig ju under en helt annan, tryggare och modernare, tid.

Hur gammal man än blir så är föräldrarnas barn och ungdomstid en helt annan tid, som urtid, nästan. Men vad är egentligen 27 år i det stora hela, det är ju nästan ingenting när man tänker på det. 27 år äldre är mamma än mig, jag är 22 år äldre än mitt äldsta barn och nu är vi isolerade var och en på sitt håll. Den där coronan ställer till det och ställer in möten med dem vi längtar efter att träffa.

Som ett tidsdokument för eftervärlden att fundera över, gjorde vi rätt eller blev det så fruktansvärt fel? Är det fel att köra hem till mamma för att hjälpa henne, gör jag rätt när jag bjuder våra barn hem till oss på landet? För er som anser det fel vill jag berätta, barnen stannar i stan och isolerar sig ifall det tas beslut om det, eller så gör dom det själv ifall det behövs. Jag är så orolig.

Jag har aldrig varit med om så mycket tvehågsenhet, ena stunden vet man hur man ska göra och vilket som är bäst, medan man i andra stunden ändrar på allt och anser att något annat är det bästa. Vi tvättar våra händer ofta och så noga att de torkar ut och blir nariga, corona trivs i fett var det någon som sa = ingen handkräm, eller kan man ta lite i alla fall? Vi stelnar, rycker till och ryggar bort ifall någon i livsmedelsbutiken hostar eller ställer sig för nära. Väl inne i bilen plaskar vi på med handsprit, bilen blir till en egen frizon som utestänger en osynlig fiende.

Ve de personer i maktpositioner som i årtionden genom galna politiska beslut försatt oss som folk i fara och vara dåligt rustade för katastrofer. Våra liv står på spel. Våra företag, både stora och små, har en hård tid just nu. Vilka går omkull och vilka reser sig? Mycket kommer att förändras de närmsta veckorna, hur länge kommer vi att stå ut, hur länge måste vi stå ut och kommer vi att klara oss? Vi vill alla vakna upp ur mardrömmen, men till dess måste vi kämpa, hårt.

”Hur kan det bli såhär?” sa mamma. ”Jag måste till Lindex och köpa trosor.” ”Nej det måste du inte alls, om du får coronaviruset kommer du inte att reda upp det för du är verkligen i riskgruppen, du har hela lådan full med trosor.” ”Har jag det?” sa mamma. Sen kokte jag kaffe och vi tog oss en fika på balkongen medan jag passade på att fråga mamma om sådant jag undrat över som hände förr i tiden. Tider kommer tider går och så gott vi kan hjälper vi varandra.