En påminnelse om att det är långt kvar

Våren kan vi känna i kroppen när ljuset erövrar mer av dygnet, och så påsken på det. Samma glädje varje år. Men denna gång är allt annorlunda eftersom vi lever mitt i en viruspandemi. Nej, inte mitt i, vi befinner oss bara i början och det ska vi komma ihåg.

Jag vaknar själv upp många morgnar och känner att allt är som det ska nu. Dagen börjar och normaliteten tar vid medan morgonstöket avklaras. Sedan slår det mig: coronaviruset och en värld som stängt ned utanför fönstret. Jag är så trött på det hela – redan.

Nu mer än någonsin krävs det att vi tar vårt ansvar. Annars öppnar vi upp för att staten tar det åt oss. Läs vidare genom att teckna en plusprenumeration på Svegot. Vi bjuder på det första sju dagarna.

Det är farligt att känna som jag – precis som många med mig säkerligen känner. Det är inte den sociala distanseringen som är jobbig, inte heller oron över viruset i sig. Nej, det är en överväldigande trötthet som tar över eftersom allt "normalt" har satts på undantag. Snart nog kommer coronaeländet att vara det "nya normala". Viruset kommer att ha nästlat sig in överallt och varje händelse har ett spår av det.

Risken – och det är därför jag skriver det här som en påminnelse – är att denna trötthet över det som sker gör att man blir oförsiktig. Efter flera veckor då "jag" inte har blivit sjuk eller kanske ingen i ens direkta närhet heller, så börjar tanken att faran ändå är över att slå rot och ta form. Man blir lite mindre eftertänksam och lite mer oförsiktig. Det är som när man tog körkortet. Första halvåret var man exemplarisk, sedan trodde man att man behärskade allt och så gick det åt skogen.

Nu är tid för disciplin och självbehärskning.

Vi befinner oss fortfarande mitt i – eller snarare lite innan mitt i – den kris som blåste upp. Vi har inte nått toppen på smittkurvan, och för sjukvården ligger det riktigt jobbiga fortfarande i framtiden. Hela pandemin är förvirrande eftersom allt släpar efter. Jag kan ha blivit smittad igår och först om några dagar (eller upp till två veckor) händer inget alls, sedan blommar det ut. Allt måste alltså tänkas två veckor framåt, och längre än så. Vad gäller den ekonomiska krisen vet bara Gud hur länge den kommer hålla i sig, eller exakt hur illa det blir.

Och nu påsklov. Många kommer att vara försiktiga men många kommer inte att vara det. De har tröttnat, solen skiner och grillen plockas fram. Hela grannskapet är trött på eländet, så varför inte dricka, äta och vara glada? Max 50 får vi vara, det har staten sagt. Sedan, två veckor senare, slår det till och hela kvarteret insjuknar varav många behöver intensivvård.

Kanske når vi toppen en till två veckor efter påsk. Men bara kanske.

Det finns flera skäl till att regeringen begär ökade befogenheter. De vet också att folk redan börjar tröttna och de inser att "skarpa rekommendationer" inte hjälper länge till. Svenskar är ögontjänare, låt oss vara ärliga med det. Vi slår oss för bröstet men lever sällan som vi lär fullt ut. Klart man håller hastighetsbegränsningarna när polisen eller fartkameran är i närheten. Självfallet betalar vi skatt, men lite ska vi stoppa undan om vi kan. Flyktingar ska vi ha massor, men de ska inte bo hos mig eller i närheten av min villa. Social distansering är bra, men jag kan smyga ut och ta en bastu med grabbarna. Och så vidare.

Regeringen vet detta och de vet kraften i att folk helt enkelt tröttnar. Det som verkade som en god idé initialt orkar man inte med. Hur många köper inte gymkort i januari för att i februari helt plötsligt få annat för sig? Det drabbar ens privatekonomi och samvete, så det kan passera. Men om folk tröttnar på de enklaste åtgärderna mot virusspridningen innan den ens kommit halvvägs så blir det farligt.

Alltså vill regeringen ha mer makt så att de kan slå till med storsläggan om det behövs. Och det kommer nog behövas. Inte för att viruset är extremt farligt, inte för att apokalypsen väntar bakom knuten – utan helt enkelt därför att sjukvården inte kan hantera den perfekta storm som kommer om folk tröttnar på att sitta hemma.

Därför måste vi påminna oss om att vara uthålliga. Trots allt rör det sig bara om några veckor till, med största sannolikhet. Vill vi undvika tvångsåtgärder? Låt oss inte ge staten orsaker att implementera dem. Och om de gör det i alla fall, så har vi fog för att säga ifrån och kritisera. Om vi däremot beter oss som oregerliga ungar utan minsta lilla konsekvensförståelse, ja, då förtjänar vi ju storsläggan.

En påminnelse om att det är långt kvar

Sverige vaknar #156: Ekofascism eller coronafascism?

Bättre beredskap i framtiden är en klen tröst just nu

Ännu mer från Svegot

Insnöade tagningar på heta ämnen

När polisen blir förövare

Problemet med yttrandefriheten på nätet

Svensk folklig magi

Senaste programmen

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Lärarkåren blev kriminellt gäng och Trump blev Hitler

En svensk framtid kan aldrig vara röd

Ras, rasism och antirasism

Politikerföraktet är för lågt i Sverige

Den stora generationsdebatten: Boomers och feminiseringen av samhället

Åsiktskorridor och avtrubbning: Har svenskarna vant sig vid våldet?

Att ljuga och stjäla som en socialdemokrat

Vad väntar i framtiden och är du förberedd?

Om Dagens Svegot

Kontakt