Är du ”fetofob”? Det är tydligen jag

Förutom en extrem ökning av porrtittande, våld i hemmet och konsumtion av droger så finns det positiva inslag i en värld i karantän. Flera stora mediepersonligheter, allt ifrån vanligtvis värdelösa TV-hallåor till proffsatleter, uppmanar nu sina följare att börja träna hemma. Karantän innebär att fler blir mer stillasittande, därför vågar jag hävda att hela träna-hemma-grejen är positiv.

Att ta tag i sin egen fysik är nyttigt vare sig man är fast i karantän eller inte. Fördelen med stora delar av samhället i karantän är att ingen kommer undan sitt egenansvar. Det är endast du själv som kan förändra, och nu har man uppenbart tid till det. Därtill finns tid att läsa de där böckerna man försummat, eller tid att lära sig den där färdigheten man alltid önskat man kunde.

Somliga har utvecklat sin matlagning medan livet är satt på väntläge. Som vanligt fylls även sociala medier av detta. Man ska äta ditten och datten för att må bra, egentligen sånt som alla vet. Sedan går en professor på universitetet i Wisconsin ut och förklarar att uppmaningar att äta nyttigt i karantäntider i själva verket är en fobi för tjockisar. Det är mobbing av de feta.

Suck, inte ens under en världsomfattande pandemi kunde de onyttiga tjockisarna och dess företrädare knipa igen. Det är i en bloggpost under det bisarra namnet ”Two Fat Professors” fobin slås fast. Att uppmana till ett hälsosamt leverne är vad som på engelska kallas för ”Fatphobic” (tack och lov finns det ingen svensk översättning än, ”fetofobi” föreslår jag). På sedvanligt modernt vis sitter de två professorerna och problematiserar viljan hos flera människor, att andra människor ska må bättre.

Det är en del av ”kroppspositivitetskulten” som visar upp sig. Man ska vara stolt för att man låtit sin kropp förfalla i chipsens och ohälsans namn. Ve den som ens påtalar någonting negativt om hur man ser ut.

Denna inställning till den egna kroppen och livet är inget annat än dumdristig. Detta förstår nog de flesta, men oavsett det: ett sjukt samhälle föder sjuka ideal. Att människor likt jag själv uppmanar till träning och sunt leverne oavsett karantän eller ej, gör mig knappast till bärare av någon fobi. Uppmaningar kommer från viljan att hjälpa till. Att vilja se sina barn, föräldrar och kamrater må bra och leva ett gott liv. En ohälsosam människa mår helt enkelt inte bra.

På vanligt vänstervis försöker man göra det oacceptabla acceptabelt. Det vi idag skrattar åt kommer, om vi inte uppmärksammar farorna i ett tidigt skede, faktiskt vara fullt normalt för våra barn. Precis som man introducerade rasism i våra vokabulär kommer (kanske) min översättning ”fetofobi” att komma. Den kommer sedan användas mot de som höjer sin röst mot ohälsan – mig själv antagligen. För kränkthet går före allt. Sådan är den moderna världen.

Men tjockisarna i ”kroppspositivitetskulten” är även de barn av sin tid. Bortskämda snorungar som inte kan förstå sitt eget bästa. Oavsett vem som säger till dem. Det är nästan så man faktiskt vill att de ska få leva i sina onyttiga liv framför Netflix, porr och chips. Därefter kan naturen få ha sin gilla gång.

För det kommer bli svettigt att skaka av sig den moderna världen. Det kan jag lova. Då kommer varken ”kroppspositivitet” eller kränkthet rädda någon.