Vad fan får jag för *host* pengarna?

”Vad fan får jag för pengarna”.

Leif Östlings bevingade ord har väl sällan känts så relevanta som nu. ”Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet”. Östling fick enligt vissa springa gatlopp för sina uttalanden, medan andra betraktade honom som att han red in i Jerusalem på en åsna och de slogs för att lägga sina kläder, kvistar och palmblad framför dess hovar.

Vi kan väl alla, från höger till vänster, enas om att krisen nu är här och det med besked. Den redan hårt ansträngda vården pressas ytterligare, on demand- och just in time-samhället får sina brister skoningslöst exponerade, ekonomin tar emot slag efter slag och hela vårt system stresstestas utan en ljusning i sikte. Det är nu vi kan förvänta oss att AB Sverige ska skina. Att våra politiker visar på handlingskraft och framförhållning. Att man har samlat i ladorna och förberett landet för hårdare tider. Det är svårt att skriva detta utan att börja skratta bittert för vi vet ju alla hur det i själva verket ser ut: det finns ingen plan B. Inte C heller för den delen.

Det finns inga beredskapslager. Det finns inte några marginaler i vården. Det finns inte utrustning. Det finns inte personal. Det offentliga Sverige är inte bara slimmat och lean utan rent anorektiskt. Man måste ställa frågan till Riksdag och regering: vad har ni gjort med pengarna ni tagit från oss? Till vilken nytta har vi betalat skatt i alla år? Med tanke på att vi betalar bland de högsta skatterna i världen hade vi kunnat kräva beredskapslager och fullt utrustad sjukvård med överkapacitet för nödfall. Därtill bör vi kunna kräva resoluta och konsekventa handlingsplaner av våra folkvalda och expertmyndigheter. Istället får vi vindflöjelpolicies och ohejdad smittspridning. Nej, då helt plötsligt är det var man och kvinna för sig själv som gäller. Man kan tycka att AB Sverige borde få välja: ni kan inte både ha ett högskattesamhälle och lämna medborgarna i sticket när det verkligen gäller.

Nog för att Dan Eliasson är ett black om foten för vilken myndighet som helst, men Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) började inte med hans tillträde. MSB har funnits i sin nuvarande form sedan 2009. Dan Eliasson tillträdde som generaldirektör 2018. Dessförinnan fanns Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar. Man kan tycka att någon under alla dessa årtionden på ett möte hade kunnat sträcka upp handen och säga: ”Hörni, ska vi inte ta och göra lite planer för olika pandemiscenarier”? Om inte annat borde ju svininfluensan och fågelinfluensan ha varit väckarklockor. Om nu inte Spanska sjukan dög, menar jag. Om inte annat borde ju Folkhälsomyndigheten (FHM) ha visat någon form av intresse för beredskap inför en pandemi. Kanske borde dess generaldirektör Johan Carlson ha dryftat ämnet med sina kollegor vid något tillfälle? Kanske under ett rosémingel på Almedalsveckan?

Men nädå, man verkar har levt i en Törnrosasömn och inte oroat sig för sådana praktiska farsoter och deras konsekvenser. Istället har man ägnat sig åt mer esoteriska problembeskrivningar och lösningar, såsom jämställdhets- och mångfaldsplaner som svaret på nationens behov av framsynthet, ledarskap och trygghet. Vår alldeles egen (och han är egen) statsepidemiolog herr Tegnell såg det till exempel som alldeles självklart att lägga tid och energi på att oroa sig för jämställdhetsperspektivet när han problematiserade det faktum att alla inte kan arbeta hemifrån. För att citera Arne Anka: ”Ibland undrar man om man bor i ett land eller i ett skämt”.

Nu när folk i allt större utsträckning börjar fråga sig varför vi inte hade färdiga planer för att hantera en pandemi, utan ser våra ledare improvisera allt eftersom, måste stämningen vara ganska så tryckt på MSB. Jag kan för mitt inre öga se Dan Eliasson hålla möte med sin ledningsgrupp:

”Jaha hörni, vi måste tydligen börja utforma planer för olika typer av kriser och så. Jag förstår att detta är ett oortodoxt grepp och att det känns ovant. Detta kommer tyvärr att ta fokus från kärnverksamheten i MSB; jämställdhetsanalyser och intersektionalitetsseminarier. Jag vet Claes-Barbro, det är fruktansvärt men snälla gråt inte, vi är alla ledsna. Vi får försöka upprätthålla genus- och mångfaldsmålen så gott det går så att vi inte tummar på Sveriges grundvärderingar”.

Ja herregud, och nu har denna myndighetssveriges dödgrävare nummer ett fått ytterligare 75 miljoner kronor till sitt förfogande för att ta fram informationsmaterial på 120 språk för kaosfrämlingar som ändå inte kan läsa och följa de enklaste instruktioner. Det känns som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar.

Summa summarum har denna pandemi lärt oss, ännu en gång, att vi inte kan lita på AB Sverige över huvud taget, trots allt vi har betalat till denna koloss på lerfötter. Men allt detta är egentligen ganska irrelevant. Vi vet ju alla hur det slutar: befordran för Anders Tegnell, Johan Carlson och Dan Eliasson. Ty det handlar inte om vad du gör eller vad du har försummat att göra. Det handlar om hur lojal du är mot staten. 

Jag kommer att tänka på John F. Kennedys bevingade ord: ”Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country”. En svensk motsvarighet hade helt enkelt varit: “Fråga inte vad ditt land kan göra för dig”.