Vårpromenad med livet som insats

Det höll på att sluta med en förskräckelse, det var så här. Våren är en tid då naturen spritter av liv och grönska ansåg vi båda att det var dags att träffas, utomhus. Eftersom vi båda två bor i en kommun som avlångt sträcker sig från ås i norr, till kust i söder så har vi hemmavid nära till natursköna omgivningar. Målet denna gång var att ta en promenad på stranden med start Bingsmarken och gå så långt vi orkade i riktning mot Trelleborg.

Efter några vårdagar med sol men med mycket stark vind, en vind som var typisk för månaden april – kylig och vass, prickade vi så in den perfekta dagen. Med en temperatur mellan 10 och 15 plusgrader och så nära vindstilla det går så här nära kusten, styrde vi så kosan ner till havet. På vår väg ner till havet körde vi förbi vimsiga fasaner, stora skuttande harar, nysådda åkrar och snart blommande rapsfält, allt var upplagt för att detta skulle bli en underbar dag. Väl framme möttes vi av ett glittrande Östersjön, ett hav som denna förmiddag visade sig från sin bästa sida. Lugn och skön.

Denna vårdag var vi två, Christina och jag, klädda i kängor, långbyxor och jacka, mössor och vantar var för några dagar sedan undanstuvade tack och lov, och nu helt onödiga. Det var ljuvligt, vi insöp lugnet, våren och den annalkande sommaren. Kaffe, smörgås och morötter var nedpackat i våra ryggsäckar och jag kom även ihåg att ta med sittunderlag. Håll er varma om rumpan för att slippa dra på sig urinvägsinfektion, jo ni vet det hänger i, praktiska råd från föregående generationer är intet att förakta.

Och vad händer sen? Där var vi på den näst intill öde stranden, två svenska kvinnor med allehanda erfarenheter av livet och mitt i allt det underbara, friska och sportiga skulle det visa sig att faran låg lurandes bakom hörnet, vi höll på att sjunka ända ner till Kina, i alla fall jag. Vi kan ju inte vara friska någon stans kan man kanske så här i efterhand drista sig till att säga, varför i alla sina dar gjorde vi som vi gjorde när det fanns en bro?

Det är så lätt att vara efterklok, så är det alltid. ”Varför tog ni inte bara och gick på bron över ån”, frågade en god vän mig när han fick höra om vårt ”äventyr”. Bara för att vi ville utmana ödet och se ifall vi vågade vada över i det iskalla vattnet, svarade jag, men nej det var ju inte alls så. Det som hände och kunde slutat på ett dödligt vis berodde förmodligen på att min kompis och jag inte alls är som de flesta andra kvinnor i vår ålder, eller kanske rättare sagt, dra inte alla kvinnor över samma kam, alla är inte som vi. Tack och lov. Sen hör det till saken att vi inte visste om att det fanns en bro, lite typ ”syns inte finns inte”.

Jag är delvis uppvuxen på sydkusten, om helger och sommarlov var vi där allra längst ner i södra Sverige, då mina föräldrar och farföräldrar tillsammans byggde en sommarstuga i Beddingestrand på 60-talet när jag var liten. Och jag minns tydligt att jag som barn många gånger gått den där sträckan som jag och Christina gick häromdagen, fast omvänt från andra hållet. Inget konstigt med det utan tryggt och fint varje gång.

Mellan Trelleborgs kommun och Skurups kommun ringlar en å, tillika kommungräns men just vid detta tillfälle var mynningen som ett smärre delta med olika djup i fårorna. Vi skulle över, inget fick stoppa oss. Efter en snabb överläggning insåg vi att hoppa över skulle vara en omöjlighet. Det var för brett. Nu var goda råd dyra, om man inte kan hoppa då finns det endast ett alternativ kvar och det är att vada över, sagt och gjort vi klädde av oss i värsta äventyrsfilmstil med, undantag av att vi inte knöt fast byxorna på huvudet.

Av med skor och av med strumpor, jeansen åkte även de av här rädes ingen av oss inför en eventuell troschock. Sagt och gjort sen snabbt iväg i och över till andra sidan strax intill. Av oss två var jag först i det iskalla å-vattnet och tog några snabba steg fram mot andra sidan, det var då jag sjönk. Mitt vänstra ben sjönk ner till låret genom lös sand och jag fattade ingenting, har väl aldrig i mitt mångåriga liv varit med om något sådant. Överlevnadsinstinkten slog igång och jag handlade på ren reflex och förmodligen något basalt som fanns lagrat i min reptilhjärna, flykt eller död.

– Helvete jag sjunker! Akta Christina gå inte i!

Koncentration. Leva eller dö, fokusera, agera, upp med benet med ett hårt ryck sträck ut upp med andra benet fortsätt fortsätt, fortsätt använd hela kroppen, spänn musklerna kasta dig upp på landtungan helvete helveteeeee, lös sand även här använd armarna tryck ifrån höger arm vänster arm, häv dig upp…..uppe!

– Det var det jävligaste! Christina hur gör vi nu, du kan inte gå där sa jag flämtande och full med adrenalin. Min vän hade inte riktigt insett att jag var på väg ner till Kina, men efter konstaterande om faran valde hon att vada över där vi minuter tidigare ratat då vi ansett det som sumpig och äcklig. Jag stod nu på andra sidan, orolig, men beredd för vad som eventuellt komma skulle. Men det gick bra och så var även hon över.

Där satt vi sedan på en gammal vittrande trädstam och lät solen torka våra ben, mina strumpor och kängor var drypande våta av åvatten, men vad gjorde det? Absolut ingenting. Det var nästan som om man var på en annan planet eller i något annat land man inte kände till, men istället var man hemmavid där fast mark förrädiskt förändrat sig till kvicksandsliknade konstruktion.

De senaste veckorna har mycket varit så annorlunda, vi har omringats och gäckats av osynlig fiende, man söker tröst, ro och vill ha vanligt hemma, ute kvittrar fåglarna och allt känns bra och som vanligt. Men ändå, allt kan förändras så fort. Där satt vi på ett dött träd och lyssnade på varandra medan vi gjorde oss färdiga för att fortsätta gå mot vårt mål.

– Jag lovar dig, om du inte klarat av att komma upp från den lösa sanden då hade jag räddat dig, jag hade hämtat den där totempålen som vi för en stund sedan gick förbi, ryckt upp den och skjutit ut den till dig, sa hon.

Du är snäll du, du är en äkta vän. Sen fortsatte vi vår vandring lite uppspelta över att vi levde och att naturen trots allt skit som händer ändå är så underbart vacker.