Vad vi kan och ska kräva av våra ledare

Inledningsvis vill jag konstatera ett enkelt faktum: det är rätt att ställa krav och ju viktigare något är, desto högre krav kan man ställa. Vi kan ställa krav på en lärare att denne skall vara engagerad, kunnig och därtill skicklig på att lära ut. Om dessa krav inte uppfylls så är det fel person för uppdraget. Likaledes kan vi kräva yrkesskicklighet av en hantverkare vi kontrakterar för ett uppdrag. En komiker kan vi kräva skall vara rolig och en kock kan vi kräva skall kunna laga mat.

Ibland regleras det av sig själv

Men vi måste här skilja på vad som reglerar sig självt och inte. En restaurang som erbjuder maträtter som smakar illa kommer att gå i konkurs eftersom den inte kommer få några kunder och en hantverkare som missköter sig kommer inte få jobb i samma utsträckning som den som levererar ordentligt. Här reglerar det hela sig självt och ”man får vad man betalar för” är oftast sant. Ingen förväntar sig stordåd från en lunchrestaurang medan kraven är betydligt högre på en restaurang som har en eller flera stjärnor i Guide Michelin.

Med en lärare blir det knepigare eftersom det är en betydligt större apparat som är inblandad och därtill integrerat i ett statligt kontrollerat system. Etter värre blir det när vi kommer högre upp i hierarkierna i dagens liberala demokrati och det system som gör att politiker tillsätter de högsta tjänsterna (vilka i sin tur tillsätter sina underordnade, antingen helt eller delvis). Ett exempel är chefen för polisen, som är politiskt tillsatt och som väljer sin egen stab. Medborgaren har ingen möjlighet att påverka vem som tillsätts. Inte heller är det medborgarna som tillsätter statsministern eller övriga statsråd; eller den administration som bär upp statsmakten.

Man röstar på ett parti (och i viss mån på en person) men sedan är det upp till partierna att besluta vem som gör vad och det som sagts i en eventuell valrörelse behöver inte betyda ett smack. Och när väl valet är avklarat så har politikerna fyra år av carte blanche – de kan i stort sett göra vad de vill och de kommer inte behöva ta konsekvenserna av sina beslut. Den representativa liberala demokratin är definitionen av ett system där ingen har huvudansvaret. Det värsta som kan hända är att misstroendevotum väcks eller att man förlorar nästkommande val. Några andra konsekvenser för misskötsel av nationens affärer är inte aktuella. Ställer en minister till det för sig kan denne förvisso få gå från jobbet, få sparken helt enkelt. Och ja, de kan åtalas och dömas som alla andra.

Men när det kommer till misskötsel av sitt uppdrag; exempelvis att skolan havererar, kommer det inte drabba skolministern på annat sätt än att vederbörande kanske inte får förnyat uppdrag efter valet. Tusentals barn kan ha råkat illa ut på grund av den politik som förts, men det blir ingen konsekvens för statsrådet som är ansvarigt. Inte heller är riksdagsmännen, knapptryckarna, ansvariga. Lojt trycker de som partiet vill och sedan är det inte mer med det. Och får de kritik kan de alltid skylla på någon annan. Jag menar att vi kan, nej ska, kräva mer av våra ledare.