Fotboll utan publik är som lungor utan luft

Coronapandemin har lett till att ingen professionell fotboll kunnat spelas på flera månader. Förutom i Vitryssland, men det är en annan historia. Nu ser det ut som att flertalet ligor ska kunna dra igång snart igen, med starka föreskrifter om tester av spelare, karantän för smittade och tomma läktare.

Jag saknar fotbollen. Det är en del av mig som fattas när jag inte kan se mitt Hammarby eller mitt Union Berlin. Jag borde vara glad nu när de snart ska börja spela igen. Men det känns bara tomt.

Jag förstår klubbarnas ekonomiska frustration och att spel inför tomma läktare åtminstone kan få fart på ekonomin till viss del. Många skulle också hävda att det är bättre med fotboll utan publik än ingen fotboll alls.

Men jag är inte säker.

Fotboll är så mycket mer än tjugotvå män som försöker överlista varandra och göra mål. Fotboll är passion och liv och kärlek. Fotboll är skrik, saliv och sång. Fotboll är käftsmällar och pöbelmentalitet, kramar med okända och rytmiskt gungande och hoppande arm i arm med barndomsvännerna. Allt sådant där vi inte får göra nu.

Att dra igång fotbollen nu, utan publik, är dock ganska passande i dessa respiratortider. Det är som att fotbollens lungor inte kan fungera, och därför måste hållas igång med konstgjord andning för att klubbarna inte ska dö.

Frågan är bara när, och om, patienten fotboll vaknar ur intensivvården? Eller är tomma läktare och hårda restriktioner det nya normala?

Jag vill ha öl och bratwurst och sjunga ”Wir sind die Kranken” på Stadion An der Alten Försterei. Jag vill ha flaggor, bengaler och blaskig folköl på Nya Söderstadion.

I väntan på det får jag nöja mig med konstgjord andning. I desperat förtvivlan kommer jag finnas vid patientens sida. Men jag kommer inte tycka om det.