Den lilla affären

I centrala Göteborg ligger det en charmig liten butik. Den heter 17 kvadratmeter lakrits och är just det. Den har legat där i ett antal år nu och jag och mina kollegor hittade den av en ren slump. Vi hade varit på möte inne i stan och råkade gå förbi. Det var jag som tvärstannade vid skyltfönstret och H gick in i mig bakifrån. Så stod vi där och mumlade och tittade med stora ögon. Det luktade lakrits ut på gatan genom den öppna dörren. Vi klev in och möttes av den leende ägarinnan. Inifrån butiken måste vi ha sett ut som fyra fullvuxna skolpojkar som stod och stirrade i det frestande butiksfönstret, likt en scen hämtad ur en Astrid Lindgren-film. Där fanns sötlakrits, saltlakrits, karameller, mjuk lakrits, lakritspopcorn, choklad med lakrits, lakritsschampoo (jepp, jag köpte det), lakritsklubbor, lakritsremmar – lakrits på längden, bredden, tvären och höjden. Vi gick därifrån med var sin påse med lakrits och har fortsatt att åka dit tillsammans som en liten utflykt när vi ibland känner att vi behöver komma bort från arbetsplatsen och prata.

Den här typen av butiker gör mig glad. Den lilla specialinriktade butiken som är den enda i sitt slag, där ägaren står bakom disken och stoltheten går att känna i produkterna och servicen. Faktum är att de allra flesta människor blir glada av den här typen av butiker. De är som fyrar av småskalighet och kunnande i ett hav av slätstrukenhet och likriktning. Dessa butiker står i bjärt kontrast till alla urtråkiga och själlösa kedjor, bemannade av uttråkade expediter som inte har kunskap om produkterna de säljer och ingen egentlig passion för sin bransch.

Jag har nu nått den aktningsvärda (nåja) ålder att åldrandets gudar besöker mig med jämna mellanrum och kräver ett offer. Sist tog de min syn i tribut och jag behöver sedan ett par år läsglasögon. Detta innebär att jag behöver regelbundna synundersökningar. Jag gjorde misstaget att först gå till en av de stora optikerkedjorna. När jag stod och väntade på min undersökning roade jag mig med att titta på bågar. En blond liten sak kom fram och skulle agera smakråd åt mig. Hon var väl vänlig och så men inte speciellt kunnig. Jag provade olika bågar och stilar och hon var positiv. Till allt, faktiskt. Alla bågar jag testade tyckte hon funkade fin-fint på mig. Till sist anade jag oråd och satte på mig ett par kulörta dambågar. Med pokerface frågade jag henne vad hon tyckte. Hon tittade på mig och låtsades analysera situationen och konstaterar att även dessa passade mig fint, trots att jag bevisligen såg ut som en bedagad transvestit. Ridå blondie, och tack för hjälpen. Nu är jag istället stamkund hos en fristående optiker som ägs och drivs av en familj. De har plåtkoll på läget och bågar som du inte hittar hos kedjorna. Givetvis fick de justera mitt recept också eftersom optikerkedjan därtill gjorde en dålig synundersökning.

Förr i tiden var den här typen av familjeägda, småskaliga butiker norm. Vi vet alla vad vi har idag istället: lysrörsbrinnande helveten till köplador med samma namn, ägare och produkter överallt, oavsett om du handlar i Ystad, Borlänge eller Kalix. På det sättet får vi samma möbler överallt, samma håglösa kläder av tveksam kvalitet, samma matvaror och samma ointresserade service. Vi blir slätstrukna, gråa och likriktade. Våra pengar samlas i samma själlösa koncerner som fortsätter utarma stadskärnorna genom etableringar i gigantiska och ohyggligt fula köpcenter utanför städerna som konkurrerar ut småbutikerna. Handen på hjärtat: hur många blir glada av att handla på ICA Maxi? Hur många känner sig inspirerade av att handla i den typen av miljöer? När jag tar med dottern till sådana ställen suckar hon högt och frågar en gång i minuten om vi är färdiga snart. Jag förstår henne. Hade jag haft någon att klaga till hade jag också gjort det. Men jag måste ju vara vuxen och hasar omkring som en levande död i lysrörens bleka sken likt ett Lovecraftianskt monster. Iä! Iä! Cthulhu fhtagn!

Jämför detta med när vi går och handlar fisk i vår lokala fiskvagn. Dottern vill följa med och betraktar detta som en spännande utflykt. På bäddar av is ligger hela fiskar, filéer, skaldjur och allsköns läckerheter från havens djup. Hon vill att jag lyfter upp henne så att hon kan se ordentligt och hon har som alla barn tusen frågor. Kolla pappa, har du sett vad stor den där fisken är? Vad är det för någon? Var fångar man den? Är den god? Fiskhandlaren är alltid glad och har massvis med tips på vad vi bör laga och hur man går tillväga. Han har en encyclopedisk kunskap om sina varor och har en påtaglig yrkesstolthet, vilket skapar en matglädje som smittar av sig. Det är lätt att gå därifrån med extra godsaker som man egentligen inte hade tänkt handla och ganska ofta bjuder handlaren på saker och ting som han vill att vi ska prova.

Det är likadant när vi går till charkbutiken och handlar. Medan ett besök på en stor livsmedelsbutik innebär att jag får släpa runt på ett motvilligt barn studsar hon ur bilen när vi ska till slaktaren (ja, vi säger så, jag vill inte att de här gamla benämningarna ska falla i glömska). När jag var liten, under den paleolitiska eran, fick jag snällt följa med mamma på hennes ärenden, bland annat till den lilla charkbutiken som hon handlade på. Det var inget jag hade något emot, för handlaren gav alltid alla barn en wienerkorv att äta medan föräldrarna handlade. Så gick jag där och tuggade min korv och tittade intresserat på köttstycken, grisfötter, lever, stora styckscheman som satt på väggarna och allt annat som finns att titta på i en chark. Det är otroligt tillfredsställande att se dotterns storögda intresse när hon tittar på samma saker som fascinerade mig när jag var liten. Jag kommer aldrig att glömma första gången dottern fick en wienerkorv hos slaktaren. Det var så härligt att se att denna tradition fortfarande lever. Så strosar hon omkring och tittar på alla styckdetaljer och tuggar på sin korv, precis som jag gjorde när jag var liten. Feels good, man.

Detta var alltså normen förr i tiden. Vi köpte ost i ostbutiken, kött hos slaktaren, bröd hos bageriet och fisk i fiskvagnen. Nu för tiden är detta en extrem lyx och få förunnat eftersom de stora butikernas priser är svåra att konkurrera med. Det är förbaskat synd att vi har blivit reducerade till att handla undermåliga varor i själlösa miljöer, som konsumtionsrobotar. Jag gör mitt bästa för att sprida gracerna och inte bara handla på stora livsmedelsbutiker, för jag vägrar att se alla dessa kunniga småföretagare försvinna. Jag vägrar Dressman och HM och handlar mina kläder i second hand-butiker och små privatägda klädbutiker med lite själ, hjärta och intresse för sina produkter. Jag försöker stå emot IKEA i det längsta och handlar gärna möbler på Blocket. Gamla möbler är dessutom finare och av bättre kvalitet än IKEA:s skeva sågspånsmöbler.

Men nu idag ska jag iväg och storhandla med dottern efter att jag hämtat henne på skolan. Jag vet vad som väntar i köpladan. Trötta barn och föräldrar som hasar fram i detta sammelsurium av pålägg, frukt, tvål, kläder, frysdiskar och trädgårdsredskap. Säkerligen kommer något barn att få spader och slänga sig på golvet och skrika rakt ut. I så fall ska jag gå fram och ge ungen en high five. Jag delar din smärta, kompis.