När man brinner ut

Ah, Freja är tillbaka! Det var längesedan men känns som ännu längre sedan. Jag uppskattar verkligen hennes förmåga att bli väldigt personlig utan att det blir kletigt. Det slog mig under själva sändningen att hon faktiskt är min vän på riktigt, även om vi nästan alltid bara hörs i pod-sammanhang. Kanske därför samtalet kändes så bra.

Tanken var väl egentligen att vi skulle prata mycket om Sverige och kanske framförallt svenskarna, men vi gled iväg till utbrändhet istället. Det är rätt logiskt eftersom det känns som en svensk sjukdom framförallt. Krav på effektivitet blandat med ensamhet kan göra rätt så otäcka saker med en människa. Mycket intressant att höra Frejas personliga berättelse om detta, och glädjande att höra att hon tog sig ur det. Något som de som befinner sig där inne i mörkret måste försöka komma ihåg. Det blir bättre. Det finns en väg ut. Ingen känsla varar för evigt.

Och lite på tal om stress – mina stressnivåer sjunker betydligt nu när jag fått ordning på ljud-nivåerna. Jag behöver inte manuellt kolla hur hög musiken är varje gång utan kan tryggt bara titta till ibland och göra en liten finljustering. Seger! En snäll sådan.