Det svåra med att hitta sitt hat

Jag tycker mig minnas en tid när jag hade hatet som evig kompanjon. Det brann och gav styrka men frätte även och gjorde dagarna ganska mörka. Det var svårt att känna annat, ärligt talat. Så är det väl när man börjar förstå vad som pågår. Men det konstanta hatet försvann som tur är och ersattes av något annat. Ett annat sorts hat, som mer pyrde och flammade upp då och då. Hatet mot det som händer Sverige och mitt folk. Hatet mot de som ligger bakom.

Men utöver det hade jag svårt att hitta något att hata idag. Förutom att vänta så fick jag verkligen gräva djupt för att hitta någon att bli särdeles upprörd över. Det är väl bra, antar jag, men även om man inte känner så mycket hat finns det gott om andra negativa känslor att botanisera bland. Besvikelse, sorg och rädsla. Inte för att dessa känslor är något jag bär med mig speciellt ofta så finns dom där. De passar fint sida vid sida med hatet.

Men hat fräter. Därför vill jag uppmana er, kära lyssnare, att fokusera ert hat och använda det när det verkligen behövs. Utöver den tiden så ser ni till att ha kontroll på det. För det är absolut inget fel att hata – särskilt inte i dessa tider. Tvärtom, den som inte är hatfylld har nog missat ett och annat. Men låt inte hatet definera er. Ni är värda mycket mer än så.