När vi vaknar upp

Man blir arg och man blir bitter och man blir desillusionerad. Men man blir, kanske paradoxalt, på samma gång upplivad och kampsugen. Hungrig och full av initiativförmåga. Så var det för mig, och för många andra, när vi tog det röda pillret. När vi vaknade upp. När vi såg ljuset och sanningen och alla kulisser rämnade. När vi började inse precis hur oerhört illa ställt det är i Sverige.

Det är en tid jag minns tillbaka på ganska ofta. Det var en mörk tid, men en mörk tid med många ljusglimtar. Många nya, och äkta, vänner. Mycket hårt arbete, långa nätter fulla av grubblerier. Många bråk, konflikter, avskurna vänskapsband och släktingar som vänder en ryggen. Men det berörde mig inte så mycket som det kanske borde då, och det berör mig fortfarande inte så mycket. Jag vet vad som är sant och rätt och riktigt. De som inte förstår det kan jag inte ha i min krets. Det är lika bra att de skiljs ut.

Men jag har ju er, kära lyssnare. Och jag har vänner som Klaus vid min sida. Då ska det nog gå bra allting, trots allt.