En före detta ateists bekännelser

Modig. Så kände jag mig när jag befann mig mitt inne i ett resonerande om min egen Gud och mina egna religiösa funderingar. För jag tänker faktiskt sällan på dem, eller var de kommer ifrån. Plötsligt var det bara där. En luddig, men på samma gång, klar tro på något högre och större och starkare än mig själv. Något evigt. Något ljust och krävande och förlåtande på samma gång. Det bara fanns. Lite som syret man andades. Inget man funderar på.

Och att fundera på det, att vrida och vända på det och försöka sätta ord på det känns ärligt talat fel. Jag har inte med er tro att göra, och någonstans har inte ni med min att göra. För att när man sätter ord på det låter det platt och fånigt, förvirrat och lite barnsligt.

Men jag tog mig igenom det med äran i behåll (hoppas jag).

Idag kraschade macen jag klipper på (de som inte kan krascha ni vet) men som tur är räddades mp3:an ändå. Minimal risk att något låter fel dock. Då hoppas jag ni informerar mig om detta. Imorgon blir det Patrik och även min vän Dulny som ska hänga med mig första timmen och låta oss få del av sitt gigantiska musikbibliotek. Lite nytt koncept. Men skönt att ha honom tillbaka.