Klaus kommer med goda nyheter

Kampen! Kampen framförallt! Eller nästan. Men det känns rätt sällan som en ”kamp”, mera som ett idogt gnetande. Steg för steg går vi framåt. Inga stora jordskredssegrar, vunna gigantiska slag eller liknande. För det är en annan tid. Kriget och kampen utövas mestadels fredligt från vår sida. Genom att sprida ideér och tankar, ge varandra stöd och gemenskap. Det är så vi främst jobbar.

Och det är skönt. För även om man kan tycka att det vore förlösande med något slags stort och avgörande slag så är fred att föredra framför krig, även om jag helt delar uppfattningen om att Sverige redan befinner sig i krig. Ett förvisso lågintensivt sådant. Men det blir mer och mer intensivt för var dag.

Klaus hade redan förra veckan bestämt sig för att vi skulle prata om att inte ge upp. Det behöver upprepas gång på gång igen. Inget är avgjort förrän vi har gett upp. Och vet ni när vi ger upp? Aldrig någonsin.

Med det löftet bör vi kunna se ljust på framtiden, vad den än har i sitt sköte.