Älska glömma och… Förlåta?

… det är livets stora gåta, sägs det. Men förtjänar alla förlåtelse? Jag tänkte faktiskt det när jag och Eva-Marie började prata om det men det gick inte många sekunder innan Raseriet drabbade mig när jag tänkte tillbaka. När jag tänkte på alla de ”vänner” som stod där redo med kniven och placerade den, utan att ens verka rycka på axlarna, djupt mellan mina skulderblad.

Det är givetvis inget att gnälla över. Människor är som de är och ser de möjligheten att hugga någon annan för att framstå som lite extra god själv kommer många ta den. Men vill man ha sådana människor i sitt liv, även om de ber om förlåtelse? Även om de är släktingar? Även om de är nära släktingar?

Jag vet faktiskt inte. En gång svikare, alltid svikare. Eller kan de komma på rätt köl igen? Se sanningen och göra rätt? Jag vet faktiskt inte.

Hur resonerar du?