Det bruna mörkret och jag

Okej, nu är vi kanske lite väl dramatiska här i rubriksättningen men det var verkligen den känslan som högg mi några sekunder i morse när jag gick ut genom min ytterdörr. Det var inte mörkt, men det var inte ljust ute. Det var ganska grått och det var lite småbrunt. Jag räds inte mörkret och jag räds inte kylan men idag varj ag inte riktigt förberedd och en oklar känsla av vemod bet sig fast i mig. En känsla som jag inte riktigt lyckades skaka av mig innan sändning, något som ni säkert märkte av.

Jag lyckades tillslut på in den gode Söderman i studion och det var precis lika trevligt som förväntat. Lita på mig – jag ska få in honom fler gånger betydligt mer regelbundet. Och som finfin avslutning en hel drös med dikter från kvinnliga poeter från förr. Hoppas jag lyckades förbättra den kvinnosyn som jag (sällan) blir kritiserad för.