Miljöångest eller klimatångest — hur coronahysterin dödar djur och förstör våra världshav

Vad ska vi egentligen vara oroliga för i våra dagar? Corona och klimatet, föreslår tidningar och teve nästan dagligen. De globalister som satsat mycket på covid håller nu på att ladda om allt eftersom luften håller på att gå ur covidballongen. Snart vill de nog hitta vägar för att få till klimatpass, precis som vaccinpass har skapats i land efter land det senaste året. Men vad med miljön? Finns det inte skäl att tänka mer på vår konkreta, fysiska omgivning hellre än det mer abstrakta begreppet klimatet?

Balladen om den gamla sjömannen

”The Rime of the Ancient Mariner“. Så heter en av världens mest kända dikter. I den senaste svenska översättningen, av Axel Englund från 2018, har den fått titeln ”Balladen om den gamla sjömannen”. Poeten är engelsmannen Samuel Taylor Coleridge och han var en av de främsta diktarna i den romantiska skolan som levde kring år 1800. Englund passade på att förmedla en liten essä i samband med översättningen.

Essän, eller efterordet som det står i boken, har titeln ”Albatrossen i antropocen”. Centralt i dikten är nämligen en albatross. I dikten är en man på väg till ett bröllop då han blir hejdad av en gammal skäggig sjöman som trugar sig på. Ärendet är tydligen allvarligt. Och så berättar han sin upplevelse för bröllopsgästen.

Sjömannen var på ett fartyg som seglade på södra delen av jordklotet. Fartyget pejlar mellan skrämmande isberg och kör snart fast i isen. En albatross dyker dock upp, och nu spricker isen. Fågeln tycks rent av leda fartyget ut ur isvidderna. En räddare! Men den berättande sjömannen får då för sig att helt tanklöst skjuta albatrossen. Då blir det stiltje och fartyget står still vid ekvatorn mitt i havet. Värmen är fruktansvärd, och alla utom vår sjöman törstar ihjäl. Hans straff blir att bära albatrossen runt halsen. Fast de andra sjömännen har också syndat. De blev först vreda på sin kamrat som sköt fågeln, men när solen steg efter all kyla hyllade de hans insats, varmed de som straff törstade till döds.

Fartyget glider fram i ingenmansland när plötsligt ett spökskepp närmar sig. Det tar ombord de döda sjömännens själar, men vår sjöman ligger än och törstar utan att dö. Han har tydligen fått en förbannelse över sig. Men när han förundras och gläds över skönheten hos några vattenormar som i blänkande färger drar fram kring skeppet släpper en del av förbannelsen. Regnet faller. Vår sjöman har bejakat skönheten i världen och på så sätt blivit frälst. Åtminstone delvis. De döda sjömännens skelett reser sig nu och för skeppet tillbaka till England. Där tvingas sjömannen dra rike runt och berätta sin sällsamma historia såsom fortsatt straff.

Albatrossens bane är plasten

Axel Englund berättar i sitt efterord om den amerikansk konstnären Chris Jordan som har dokumenterat vår tids albatrosser, och deras fruktansvärda öde i vissa fall. Albatrossen dyker ner från himlens vidder efter föda ibland – och fångar med jämna mellanrum en plastbit. I världshaven finns enligt vissa forskare över fem trillioner plastbitar med en sammanlagd vikt på 270 000 ton. Och den siffran gäller 2009. Plasten fyller snart buken på albatrossen varmed den inte kan få i sig mer föda. Resultatet blir förstås att den svälter, och Chris Jordan har fotograferat stadier i den majestätiska fågelns förfall: svält, död, förruttnelse, varmed till sist maginnehållets icke-organiska innehåll blottats. Tändare, korkar och ofattbart många plastbitar!

Albatrossen är förstås bara ett av många offer för plasten i världshaven – ungefär 90 procent av alla sjöfåglar har plast i magen – men den har sin starka symbolik på grund av sin grandiosa storlek med ett största vingspann på nära 3,5 meter, vilket gör att den närmast seglar fram som en femmastare högt över världshaven. I Coleridges dikt har albatrossen också sin självklara symbolik, en frälsande skönhet som man måste hysa största respekt för. Ser man till Coleridges dikt sett utifrån vårt perspektiv idag har dock budskapet ställts på ända. I dagsläget är det albatrosserna som blir svältande och törstande sjömän, vilka har förirrat sig i en förrädisk tillvaro.

Amerikanen Chris Jordans ”konststudie” gjorde före vår tids coronaplåga. Frågan är om han skulle våga göra samma sak i dag. Skulle han kanske få miljöångest?

Inte bara sopor är smutsiga

Ser vi till det helt aktuella dagsläget bör vi fundera över de covidmasker som många människor i världen tvingas bära dagligen och över alla covidtest som görs dagligen. I Tyskland med en befolkning på drygt 80 miljoner invånare måste barnen göra ett covidtest varje morgon, och för att åka med kommunal transport måste du (om du inte tjuvar) ha ett negativt antigentest, liksom på jobbet. Barnen måste bära mask i skolan, alla på kommunal transport måste bära mask, alla på jobbet måste ha mask på sig. Samma sak i alla affärer. Och då har vi inte räknat med vad som händer på sjukhusen. Du förstår poängen!

Flera länder har liknande bestämmelser. Testen görs dagligen, och masker byts ofta dagligen. Själv kör jag med en skitig mask i ett par tre veckor, som förvaras i fickan, men jag är priviligierad nog att kunna använda maskerna minimalt, bara när jag handlar mat och går in i barnets skola. Ibland struntar jag i det tills någon börjar skrika för mycket. För dem som har på sig masken hela dagen måste man ha förståelse för att den hamnar i soptunnan vid dagens slut. Redan att ha på sig masken en timme är hälsovådligt.

Enklast att tippa soporna i havet

Men vad händer sedan? Sophantering är big business. För 20-30 år sedan brände vi de flesta soporna rakt av, åtminstone i länder som Sverige. Så småningom kom sophantering. Olika sopor säljs vidare till allehanda företag, och någonstans i slutprocessen hamnar vissa av soporna i haven på grund av lömska, skrupellösa företagare. Att bränna dem innebär ju co2-problem. Det är det mest förbjudna i vår knasiga tid, och sophantering på tippar är dyrt. Enklare att tippa skiten i havet. Sopor är inte bara bokstavligt sett smutsig verksamhet. Plasten i världshaven beror till bara en liten del på att människor kastar lite plast på marken eller direkt i vattnet. Det mesta kommer från smutsig sopbusiness.

Här finns inte plats att noggrant redogöra för all covidplast från tester och masker som statistiskt sett kan ha hamnat i haven. En uppgift jag har skrivit ned nämner 130 miljarder förbrukade masker per år medan följande vetenskapliga studie nämner över 1 000 miljarder per år. Testkitten är säkert mycket färre, kanske 10-100 miljarder per år, men de består av mycket mer plast, enligt följande uppgift ca 15 gram per test. Låt oss säga att 1 procent av maskerna och testerna hamnar i världshaven. Det är ändå 1,3 miljarder masker och åtminstone 100 miljoner testkit per år.

Givetvis är plasten från coronapreparat bara en bråkdel jämfört med plasten från matförpackningar. Men räknar man ihop all coronaplast orsakar de säkert ett bestämt antal albatrossers svält och död per år. Betänker man vidare att de flesta coronamasker behöver nästan 500 år för att brytas ned till mikropartiklar, varmed de till sist blir harmlösa och mest en naturlig del av naturen, blir det ganska många albatrossar med grava magproblem – liksom för många andra ståtliga djur. För att inte tala om all plast som hamnar i oss själva genom fisk vi äter.

Det här vill coronahetsarna i media, big tech, politiken och förstås Mr Global inte tala om. Men nog finns det anledning att oroa sig över miljöförstöringen i covidpolitikens spår mycket mer än att bära på klimatångest.

Glöm förresten inte att läsa Coleridges dikt ”The Rime of the Ancient Mariner”. Den kan förstås läsas på engelska helt gratis.