Vårdkasarna värnade hembygden

Vårdkasarna utgjorde förr de vitala delarna i ett optiskt signalsystem för att kunna skicka signaler till centralmakten om att fientliga angrepp förstod. När vårdkasarna tändes innebar det samtidigt ett kall till samling av alla vapenföra män för försvar av hembygden.

Ett väl reglerat system

Vårdkasarna placerades på höjder och berg så att varje enskild vårdkase skulle vara synlig för nästa vårdkase. I enstaka fall användes även höga byggnader som kastaler och kyrktorn som vårdkasplatser, men eftersom det fanns svårigheter i att skydda byggnadernas antändbara delar så kom vårdkasplatser på höjder och berg att vara vanligast. Tändes en vårdkase så tändes den följande vårdkasen och vidare så en efter en, varvid de brinnande vårdkasarna bildade en kedja av signaleldar.

Det fanns ett flertal lagar kring vårdkasarna. En vårdkase skulle alltid stå färdig för att kunna användas. Ved för vårdkasen skulle alltid finnas tillgänglig och platsen kring vårdkasen skulle vara röjd från skog och sly så att sikten inte skymdes. Arbetet och vakttjänstgöringen vid vårdkasarna ombesörjdes av bönderna (byalagen) i inlandet, medan kronan hade ansvar för vårdkasarna längs kusterna och i havsbandet. 

Endast pålitliga och redbara män fick vakta vårdkasarna. Ofta var det två man, ett vaktpar, som skötte arbetet och bevakningen vid vårdkasarna. En viss ekonomisk ersättning utgick till de som utförde vakttjänst. Vakttjänstgöringen var roterande där varje vaktpar fick ett antal dygn de hade i uppdrag att vakta. 

I vaktuppdraget ingick det att se till att elden hölls vid liv när vårdkasen antänts samt att förhindra att den inte spred sig till omgivningen. Om vaktmanskapet inte tände vårdkasen vid fara ålades de stränga böter. Kunde de inte betala så väntade fängelse på vatten och bröd. Än värre var det att tända en vårdkase i onödan, då kunde de ansvariga drabbas av egendomsförlust eller landsförvisas.

Rejäla konstruktioner som stod pall

Vårdkasarna byggdes upp genom att en grov furustolpe restes i mitten som stomme, alternativt att ett par grova furustolpar restes mot varandra som stommar. Mot stolpen eller stolparna restes ett stort antal störar i ring. Störarna var ställda i fördjupningar för att bättre kunna motstå stormar och oväder. De hölls samman av ett järnband i toppen och ett i mitten av vårdkasen så att störarna inte skulle glida isär. 

Vårdkasarna kunde vara upp till fem meter i diameter vid foten. Yttervarvet gjordes så tätt som möjligt för att förhindra att regn och snö trängde in. Smala trästörar, mossa och lav användes för att täta.

Det föredragna virket i vårdkasarna var gammal kärnfuru, helst kådrik för att var lättantändlig. Höjden på vårdkasarna varierade från sju till tolv meter. Toppen lämnades öppen för att maximera lågornas stigning. 

De största vårdkasarna hade två våningar.  Övervåningen fylldes med brännbart material som tjära, för att snabbt kunna förvandla vårdkasen till en brinnande eldkvast. Ibland fanns det ett fönster på övervåningen avsett som utsiktsfönster. Bottenvåningen kunde fungera som skydd mot blåst, regn och snö och användas för övernattning. Med tiden kom många vårdkasar att få en tillhörande koja eller stuga för att förbättra tillvaron för vakterna. På marknivån hade vårdkasarna en öppning som var täckt av en skinnfäll. Genom att lyfta eller ha skinnfällen nersläppt kunde syretillförseln regleras när vårdkasen hade tänts. På så sätt kunde vakterna skapa olika höga eldkvastar som sköt upp ur hålet i toppen och gav blinkande signaler. (Enklare modeller av vårdkasar – sådana som saknade öppningar och skinnfällar – kunde fås att blinka genom att man viftade med blöta ruskor mot elden eller att man rörde på störarna när de brann.) De blinkande signalerna gjorde att vårdkasarna med säkerhet kunde särskiljas från andra bränder som kunde rasa vid samma tillfälle. 

Vårdkasarnas triangulära konstruktion underlättade också deras identifiering, enär de bildade en ljusstark eldtriangel vars motsvarighet normalt inte fanns vid andra bränder. När det var fullt dagsljus och solsken användes ibland surt granris i vårdkasarna, varvid tydliga röksignaler kunde skapas med hjälp av skinnfällen. Enbart eldslågor kan vara svåra att upptäcka dagtid. Vid molnigt väder, gryning, skymning och nattetid användes bara eld som signalmetod. 

På många platser brändes vårdkasarna av tradition vid valborgsmässan för att sedan återuppbyggas. På 1800-talet, när vårdkassystemet började fasas ut i Sverige, kom många av de gamla vårdkasplatserna att fortsatt tjäna som platser för valborgsmässoeldar. Folket ville fortsätta att använda de för hembygden fordom så viktiga platserna när de hälsade vårens ankomst med stora eldbål.

Vårdkasarna har många tusen år av historia i Skandinavien.
Läs resten av artikeln genom att bläddra bland sidorna här nedan!