Vårdkasarna värnade hembygden

Det är är sida två av totalt fyra i den här artikeln — här kan du läsa artikeln från början!

Åtminstone sedan 700-talet

Hur långt tillbaka vårdkassystemet har använts i Sverige är osäkert, i de gamla kulturbygderna i Götaland fanns det i vart fall under folkvandringstiden men sannolikt ännu tidigare. Längre norrut i landet inrättades det senare, men under vikingatiden användes det över stora delar av dagens Sverige. 

Sin största räckvidd fick det under medeltiden då det sträckte sig ända till Karelen. I skrift finns vårdkassystemet belagt från 700-talet när en utländsk besökare beskrev den svenska kusten som Eldkusten. I de fornnordiska sagorna berättas det om Gårdbålariket. I svensk litteratur är vårdkasarna dokumenterade i de medeltida landskapslagarna. 

Under den förhistoriska tiden kan vårdkassystemet även ha haft andra funktioner än att enkom fungera som ett signalsystem. Teorier finns att det även fyllt funktioner i vardagliga kommunikationer över stora avstånd samt vid högtidliga och religiösa sammanhang.

Den ovannämnda traditionen att bränna vårdkasarna i samband med vårens ankomst vid valborgsmässan, skulle kunna gå tillbaka på det forntida bruket att tända stora eldbål vid vårdagjämningen för att fira det ariska nyåret. Att araberna gav vikingarna folknamnet al-magus för att de ansåg dem vara oskiljaktiga från de elddyrkande magerna i det ariska Iran – vilka firade sitt nyår (nouruz) på detta sätt – skulle kunna stärka denna teoris bärighet.

En del av totalförsvaret

På folkvandringstiden, eventuellt redan under bronsåldern, var många vårdkasar placerade invid fornborgar eller stod i direkt samband med dem i dåtidens totalförsvarssystem. Fornborgarna var likt vårdkasarna ofta placerade på höjder och berg och ingick i det organiserade försvaret. Ofta sammanföll dessa platser, där det fanns fornborgar fanns det ofta också vårdkasar placerade, eller så fanns det utvecklade signalsystem mellan dem. 

Ibland kunde fornborgarna också fungera som kommunikationslänkar mellan separata vårdkaslinjer. Vårdkaslinjerna var troligtvis rent av nödvändiga för fornborgarnas syfte, frånvaron av sådana signalsystem skulle omöjliggöra en retirering till fornborgarna i tid och den efterföljande försvarsverksamheten utifrån dem. 

Vårdkassystemet var hursomhelst mer utbyggt och rikstäckande än spridningen av fornborgarna. I framväxten av de stora rikslinjerna i vårdkassystemet kan vi se konturerna av en fast organisering som sträcker sig bortom de lokala byalagen och indikerar en riksbildning. 

Vårdkassystemets främsta uppgift var att skicka signaler över stora avstånd, snabbare än vad det gick att förflyttas med beridet bud eller båt. I de mer kuperade delarna av Sverige – framförallt i Dalarna och Norrland – nödgades kallar eller vettar (rikstäckande vårdkasar) som tillhörde rikslinjerna normalt sett vara placerade på höga berg för att vara synliga till nästa vårdkase i rikslinjen. 

Dessa förutsättningar för långdistanssignalering i rikslinjerna innebar dock att vårdkasarna brukade hamna på lite avstånd och inte alltid var synliga för de i dalgångarna liggande byarna. 

I sådana områden kompletterades kallarna och vettarna av lokallinjer med vålar (lokala vårdkasar) för signalering till byarna och, om möjligt, även till de omkringliggande fäbodarna i den mån det fanns sådana. 

Från de lokala vålarna var det samtidigt fri sikt till någon av kallarna och vettarna i rikslinjerna. 

På så sätt kunde lokalbefolkningarna varnas och uppbådas till försvar. (När vårdkassystemets betydelse minskade så upplöstes med tiden den tydliga distinktionen som funnits mellan kallar/vettar och vålar).

Budkavle eller vårdkase?

Signalerna i rikslinjerna skickades från landsdelarna till den centralmakt som hade makt att organisera försvarsstyrkor utöver de lokala byalagens bondeuppbåd. Denna centralmakt fanns antingen på landskapsnivå under landshövdingens ledning, eller på riksnivå under konungens ledning. När centralmakten emottagit en signalering via en rikslinje kunde budkavlar sändas ut för att sammankalla ett försvar och sedan sätta det i rörelse mot fienden som fanns i den riktning varifrån signalen inkommit. 

När centralmakten begärde hjälp kunde den självt inte använda vårdkassystemet utan var enligt gammal hävd (dokumenterad i landskapslagarna) hänvisad till att använda budkavlar. Lagen skilde följaktligen på kallelse till hembygdens försvar – då skulle vårdkasar tändas – och till försvar på annan ort – då skulle budkavle sändas.

Genom att studera var vårdkaslinjer sammanstrålar kan man finna var forna tiders centralmakter på landskaps- och riksnivå varit belägna. Intressant nog sammanfaller inte några vårdkaslinjer i Uppsala i Uppland. För Upplands del sammanföll dessa istället i Sigtuna. Detta indikerar att Uppsalas historiska betydelse framförallt kan härledas från att staden gjordes till Sveriges kyrkliga centrum på 1100-talet, medan det götiskt grundade Sigtuna tidigare hade en större betydelse utifrån de uppländska maktförhållandena. 

Sigtuna var inte försvarat genom vallar eller murar utan hade kyrkor med fasta torn som fungerade som försvarskyrkor. Till stadens försvar torde det omfattande vårdkassystemet också ha spelat en viktig roll. Staden grundades av göter som handelsplats och stödjepunkt för kontroll över Mälarlandskapen och de vattenbaserade utskeppningsvägarna för den i Bergslagen framväxande gruvindustrin.

Många av vårdkaselinjerna sammanstrålade i det forntida Västergötland, vilket många ortsnamn vittnar om.
Läs resten av artikeln genom att bläddra bland sidorna här nedan!