Vårdkasarna värnade hembygden

Det är är sista sidan av totalt fyra i den här artikeln — här kan du läsa artikeln från början!

Inte exklusivt för Sverige

Vårdkassystemet var inte exklusivt för Sverige, liknande system har använts i många forntida ariska kulturer. I antikens Grekland var vårdkassystemet välutvecklat. Exempelvis beskrev tragöden Aischylos i Agamemnon att Mykene mottog budet om Trojas fall via signaleldar. I de germanska länderna var vårdkassystemen också välutvecklade. 

I Tyskland var Kreidfeuer vanligtvis placerade på antingen välexponerade borgar eller bergstoppar. Vid varje vårdkasplats fanns alltid två vårdkasar, en med fuktig ved och en med torr ved. Den fuktiga kasen gav ifrån sig mycket rök när den brann och var avsedd att användas dagtid, medan den torra kasen gav ifrån sig ett starkare eldsken och var avsedd för nattbruk. Vid turkarnas erövringsförsök av Österrike på 1500- och 1600-talet spelade vårdkassystemet i sydöstra delen av landet en viktig roll för att kunna mobilisera ett försvar mot de främmande inkräktarna.

I Danmark hade vårdkassystemet två huvudlinjer, en längs kusterna och en genom inlandet från härad till härad. Eftersom Danmark är tämligen flackt, så placerades ibland vårdkasarna uppe på gravhögar för att kunna synas bättre i landskapet. I en skrivelse utfärdad på Själlands landsting 1428 klargörs det att ”Den, der bliver hjemme og ikke møder op, når fjenden er i landet og bavnen brænder, skal hænges fra sin egen bjælke”. (Baun, bavn eller båk är de danska benämningarna på en vårdkase.)

Norge hade på grund av sina geografiska förhållanden två olika vårdkassystem motsvarande de som fanns i de kuperade delarna av Sverige. (Vårdkase heter antingen varde eller vete på norska.) 

Ett system med rikstäckande stamlinjer där veterne var belägna på höga höjder och fjälltoppar, placerade på stora avstånd med mellan 15 – 30 kilometer mellan varje enskild vårdkase. Detta system kompletterades av lokallinjer av varder som signalerade ner i dalgångarna. 

I lokallinjerna var de enskilda varderne placerade betydligt närmare varandra än i det rikstäckande stamlinjesystemet av veter, 4 – 7 kilometer var vanligt förekommande. Den första skriftligt belagda stamlinjen sträckte sig ända från Ranrike i söder, längs hela den norska kusten ända upp till Hålogaland i norr. Det sägs att signalelden behövde sju dygn för att vandra från den ena ändpunkten till den andra. På 1600-talet kom den viktigaste stamlinjen att vara den som låg längs gränsen mot Sverige och hade lokallinjer in i dalgångarna på Østlandet och i Trøndelag. 

Efter det sista kriget mot Sverige 1814 övergavs bruket av vårdkasar i Norge.

Vårdkasen på Möja – den sista av sin sort

I Sverige fortlevde vårdkassystemet ännu en tid. Under Krimkriget på 1850-talet befarade en vårdkasvakt på Vinga i Västergötlands skärgård att en förbipasserande brittisk-fransk flotteskader hade för avsikt att angripa Sverige, varvid vårdkasen tändes. Kedjan av signaleldar behövde ett dygn på sig för att gå genom Västergötland, över Vättern och vidare via Östergötlands vattenvägar till Bråviken i Östersjön, för att sedan följa kusten upp till Stockholm. Det var dock falskt alarm, flotteskadern gick in i Östersjön för att angripa Ryssland.

Den sista gången vårdkasar var tänkta att användas i sitt ursprungliga syfte i Sverige var hösten 1914 vid första världskrigets inledning, när Södermanlands landsstorm reste en vårdkase på Möja i Stockholms mellersta ytterskärgård. Vårdkasen var tänkt att sända eldsignaler om telefonförbindelsen med fastlandet slogs ut i samband med ett fientligt anfall. Möjas vårdkase finns kvar än idag och sköts om av den ideella föreningen Vårdkasens vänner.