Kommer lastbilschaufförerna genomföra en revolution i Kanada?

När detta skrivs har Ottawas borgmästare deklarerat undantagstillstånd i staden, vilket bland annat ger honom möjligheten att ta till med hårdare tag mot såväl stadens invånare som mot de tillresta demonstranterna i Freedom Convoy. Makten har fått nog av bångstyriga medborgare och premiärminister Justin Trudeau vill väl återvända hem igen.

Vad göra när stöveln trampar till?

Poliser i skyddsutrustning (kravallpoliser) har börjat synas i gatubilden och man har börjat beslagta drivmedel som skänks till konvojdeltagarna. Olika installationer som byggts upp som en del av konvojens infrastruktur har rivits och att hjälpa dem på olika sätt är (eller ska bli) brottsligt. Kanske hoppas myndigheterna på att kunna svälta ut dem genom att göra det i princip omöjligt att upprätthålla den fredliga närvaron i staden.

Jag kan tänka mig att det finns vissa problem för polisen att ta till de gamla vanliga metoderna för att splittra folksamlingar, om samlingen består av hundratals – tusentals – ton lastbilar stående överallt. Även om man blir av med förarna genom att klubba ned dem, så står ju lastbilarna kvar där de står och det är inte helt enkelt att bärga bort dem. Alltså är det bäst för makten om chaffisarna kan förmås att ta sina lastbilar och försvinna.

Dessa har deklarerat att de inte har för avsikt att flytta på sig och i vissa fall är det säkert sant. En liten procent av deltagarna är beredda att falla där de står. Långt ifrån alla dock, om det hela följer samma mönster som andra demonstrationer i vårt västerland av idag. Vad gör vi när maktens stövel trampar till ordentligt? Vi viker oss, är det korta svaret. Vi ger upp, tackar för oss och går hem. Visst, vi kanske gör lite motstånd – mer eller mindre beroende på land (tyskar och fransmän är aggressiva, medan svenskar tar det lugnare; kanadensare vet jag inget om) – men det finns en gräns som vi inte passerar.

Makten känner sig säker på att vi inte går över gränsen

Vad kan vi förvänta oss av de kanadensiska chaufförerna om myndigheterna säger att ”ni har haft ert roliga, packa ihop och åk hem eller så flyttar vi er med våld och beslagtar era fordon”? Vad kan de göra? De kan antigen lyda lite motvilligt, eller vara beredda på att lyfta konflikten till nästa nivå. Och den nivån är våldsam. De kan bygga barrikader, beväpna sig och vara beredda på att försvara sig med våld. Eller inte.

Det samma gäller varje protest och demonstration i väst under de senaste årtiondena. Hur arga folk än är så får de slå och kasta av sig lite, sedan går de hem (eller motas bort) och så är det med den saken. Inte ens Göteborgskravallerna slutade på något annat sätt. Vi går inte över gränsen. Det gjorde man i Ukraina för några år sedan, då man drev bort presidenten. Där slutade det med att man sköt skarpt mot polisen och fysiskt drev bort makten. Flera demonstranter avled under sammandrabbningarna. Det är priset när demonstrationen övergår till gatustrid. Och det måste den om ingen ger sig.

Det finns inget som tyder på att de kanadensiska demonstranterna har för avsikt att dö på Ottawas gator för att avsätta regeringen. Hade de velat det kunde de nog komma ganska nära, ja, kanske till och med lyckats. I alla fall initialt.

Vi är som korna

Jag tänker ofta på det som någon sa en gång när vi promenerade förbi en kohage; att korna – om de vill – lätt skulle kunna bryta sig ut och välja friheten framför den fångenskap de lever i. Nu tänker nog inte kor på det sättet alls, men gjorde de det så visst vore det enkelt för dem. En kohjord som rusar ställer man sig inte i vägen för. Och nog finns det tillfällen då de skulle kunna tänka sig att göra det, vilka vet jag dock inte.

Men de väljer tryggheten och det de är vana och uppväxta med framför friheten. De får ju mat, de bli mjölkade och veterinären kommer när de gör illa sig eller blir sjuka. Lite beroende på ägaren får de också mer eller mindre kärlek. Att kalven försvinner eller det där med slakt tänker de inte på alls. Varför byta det livet mot att gömma sig i någon skog med en massa rovdjur som bara väntar?

Precis som korna blir vi kvar i det vi känner till och som ger oss en grundläggande känsla av ordning och reda och trygghet. Det är klart att chaffisarna i Ottowa kan bryta igenom polisens linje om de vill. De kan ställa till med ett kaos utan dess like i staden. Men de måsta vara beredda på förluster och beredda på att de till sist nog fångas in och döms till långa fängelsestraff. Och även om de skulle lyckas vräka regeringen, sedan då?

Nej, vi är inte där ännu, vi i väst. Vi kan förvänta oss massiva protester mot nedstängningar eller tvångsvaccinationer; vi kan få se en del hårda tag mellan poliser och demonstranter över höga drivmedelspriser eller annat. Kanske en eller annan kommer stryka med om de vill sig illa, antagligen på grund av olyckshändelser i stridens hetta. Sedan går vi hem, och lyder. Vi accepterar ännu en borttagen medborgerlig fri- och rättighet. Vi gör det motvilligt, men vi gör det.

Mer än så kan vi nog inte räkna med när det gäller protester i väst … inte för tillfället i alla fall.