Fallet Kevin är berättelsen om det pågående övergreppet på svenskarna

De senaste dagarna har det hjärtskärande fallet Kevin från 1998 åter blivit aktuellt. Efter att den fyraårige pojken Kevin Hjalmarsson hittats död anklagades två svenska bröder för att ha mördat honom. De kunde på grund av sin ålder aldrig dömas i domstol, men de och deras familjer fick sina liv söndertrasade då de i stora delar av allmänhetens ögon betraktades som barnamördare. De tvingades också leva med ovissheten om vad som hade hänt den där augustidagen, och har i intervjuer senare berättat att de ibland funderat på om de kanske rentav var mördarna.

En av Sveriges värsta rättsskandaler

När Dagens Nyheter granskade utredningen 2017 blev det dock tydligt att väldigt mycket inte stod rätt till. En veritabel rättsskandal rullades upp, där poliser med olika typer av tricks och vad som närmast kan beskrivas som psykisk terror fick barnen att erkänna ett brott de aldrig hade begått. Tack vare denna granskning, och en dokumentärserie som strax efter den visades i SVT, kunde förundersökningen återupptas och alla misstankar mot de två bröderna avskrivas.

Vi skrev om detta fall på Radio Svegot då, och även om det konstaterades att utredarna försökte få det till att det hela kunde röra sig om en olycka, nämnde vi att Leif GW Persson hade en egen gärningsmannakandidat. I samband med att pojkarna nu nekats någon som helst skadestånd har fallet blivit aktuellt igen, och den 13 februari uttalar sig kriminologiprofessorn ännu en gång, med vad som borde vara politiskt sprängstoff.

Allt för att skydda invandringsprojektet

Perssons huvudkandidat är en då 13-årig pojke som uppgav falskt alibi i förundersökningen och kort där efter greps för en våldtäkt på en treårig pojke i närheten av den plats där Kevins kropp hade hittats. 13-åringen avskrevs besynnerligt nog från fallet. I Nyhetsmorgon får vi dock veta att pojken var kurd, och att förundersökningsledarna motiverat avskrivandet med att man ”inte vill förvandla det hela till en invandrardebatt” under valåret.

Slår man samman detta med tidigare uppgifter om att regeringen aktivt la sig i utredningen, och att ”justitiedepartementet hörde av sig varje dag”, blir bilden ganska klar av vad som kan ha skett. Laila Freivalds (s), dåvarande justitieminister, har konsekvent vägrat svara på frågor om varför hennes departement la sig i en pågående utredning, men med Perssons uppgifter kan vi anta att det var för att sätta press på att stoppa någon som helst debatt om invandringens konsekvenser för svenskarna.

Det är ett fall som avslöjar väldigt mycket om en tid då ”bortträngda minnen” användes av femininster för att lura barn att de hade utsatts för övergrepp av deras fäder, eller som i det här fallet; av systemet för att lura svenska barn att de själva begått övergrepp som egentligen utförts av främlingar. Att den freudianska dårskapen med bortträngda minnen nu av de flesta anses vara humbug förändrar inte att den förstört otaliga liv, och tyvärr används det fortfarande som bevis i en del svenska domstolar.

Vi är alla utsatta för deras övergrepp

Men det är också ett fall som påminner om de övergrepp det svenska folket utsatts för av politiker och andra makthavare i flera decennier. När Kevin hittades död hade jag själv precis börjat på gymnasiet, och jag hade även börjat formulera min kritik mot den mångkulturella verklighet jag tvingades växa upp i. Men så fort man vände sig till vuxna i sin omgivning med berättelser om svenskfientliga övergrepp i skolmiljön fick man veta att det där skulle man inte tala om. Det vore rasism. Istället skulle vi ha förståelse för utlänningarna, och alla deras eventuella fel och brister berodde på svenskarnas främlingsfientlighet.

När en ung svensk flicka utsattes för sexuella övergrepp av två araber på skolans toalett fick vi veta att vi inte skulle tala med media eller polis om det. Det hela rörde sig om ett missförstånd och dessutom var pojkarna ”traumatiserade” på grund av sin flykthistorik. Vi skulle helt enkelt ha förståelse, inte höja rösten och acceptera att bli utsatta för svenskfientlighet.

Men vi var några som inte tänkte vara tysta. Vi organiserade oss och delade ut informationsmaterial om invandringens negativa konsekvenser på kort sikt, och katastrofala konsekvenser på lång sikt.

Svenskarnas Stockholmssyndrom

Nästan ingen tog vår oro på allvar. Istället blev vi utmålade som skurkar i pressen och hotades med avstängning från våra utbildningar om vi inte slutade kritisera samhällsordningen. Vi fick veta att det var vi som var förövarna, och allt gjordes för att undvika en diskussion om eventuella negativa konsekvenser av massiv invandring och mångkulturalism.

Ibland tvivlade även vi på oss själva. Stämmer det som vuxenvärlden säger? Är det vi som är de onda? I skolan fick vi höra om den vita mannens skuld, om kolonialisering och förintelsen och slaveriet och rasismen. Kanske måste vi acceptera utlänningarnas vrede och övergrepp? Det var åtminstone signalen från lärare, kuratorer och rektorer.

De två svenska bröderna som utsattes för statens övergrepp för att motverka en invandrardebatt har nu nekats alla typer av ekonomisk ersättning för det lidande de utsatts för, till skillnad från araben Damir Ali Ali som våldtog, torterade och våldtog kvinnor i Malmö och fick 840 000 kronor av staten efter att han ljugit om sin ålder.

Inte heller lär det svenska folket få någon ersättning av de nuvarande makthavarna för det övergrepp som deras mångkulturella samhälle inneburit hittills, och den totala katastrof det kommer leda till i framtiden. Att sitta och vänta på att de som skapat och driver på helvetet ska lösa det är naivt, och svenskar som fortfarande tror att politikerna i riksdagen kommer stoppa folkutbytet måste lida av någon form av Stockholmssyndrom.

Istället måste vi organisera oss och skapa strukturer utanför den nuvarande samhällsordningen; strukturer som kan växa sig starka och motståndskraftiga i takt med att Sverige AB:s samhälle vittrar sönder.