Gamle gubben Oden

Få saker är lika frånstötande som rädslan för att åldras. Ungdom är inget att hålla fast vid så länge som möjligt, inget att girigt vakta från tiden. Ungdom är något som ska få brinna ut, något som ska ges ett nytt hem i nästa generation. 

Man har inget att frukta som gammal och krokig gubbe, inget att skämmas för som halt och svag, om man tror på barnen, om man tar deras kärlek på allvar. För barnen älskar sin halta morfar, och hur kan självaste Ungdomen ha fel om de gamla? Det var länge sedan morfar var ung, men Ungdomen har han kvar – den sitter vid hans fötter och lyssnar på hans berättelser, den följer honom storögt på krokiga stigar, för att återupptäcka gamla under.

Ålderdomen har sin alldeles egna helighet, en hemlig skönhet gömd bakom gråa hår, en ordlös frid reserverad för de som lät Ungdomen få ett nytt hem. Varför valde Oden, den högsta av alla gudar, att vandra över jorden som en gammal gubbe? Säkerligen kunde en gud klätt sig i ungdomens spänstiga armar och ben, säkerligen kunde han gett sig själv de största muskler och den rakaste rygg. Men Oden, krigets egen vrede, valde den ensamma stigen. Den slokande hatten och den långa kappan, hemlighetsfulla och lustiga plagg, som gäckar barnets nyfikna sinne.

Ålderdom är inte död eller förlust, utan den stilla tryggheten som finns i att Livet fortsätter i någon annan. Lycka över att all den glädje, förälskelse, ärelystnad och vrede man själv en gång kände får blomma på nytt. Och kanske en viss lättnad, att man den här gången kan sitta vid sidan av alla dumheter, och muntert skrocka åt alla minnen som upprepar sig i barnen.

Det är något himmelskt med ålderdomen. Som det gråa molnet en sommardag, bekymmerslöst svävande, rofyllt betraktande. Långsamt vandrar de gamla över himlen, för att titta hur de unga leker i solen. Ibland snubblar gubben till, och råkar täcka middagens ljus. Snopet blickar ungdomen mot skyn, och ursäktande fumlar molnet som störde leken. Så jobbiga och korkade de gamla kan vara! 

Men vad vore sommaren utan molnets tysta regn, som tvingar leken till tyst betraktelse under närmsta tak? Myllans tunga dofter som stiger ur det fuktiga gräset – något mörkt och bortglömt, som fyller även den livligaste pojke med en tyst bävan och längtan. Vad är det för lukt han känner ur leran? Han kan inte sätta ordet på det, han har inte upplevt det själv – men han kan känna att det är något oerhört, något som väntar på att få stiga och falla i jorden ännu en gång.

Och när solen väl går ner, är det inte våra gamla kära moln som lyser med de starkaste färger? Ungdomen försöker fånga de sista brandgula strålarna med sin solbrända hud – men hur suddiga de är i jämförelse med de skrockande molnen. I skymningen strålar ett helt livs alla färger, solens innersta hemligheter och minnen, som exploderar över himlens stilla rymder. De gamla lever i jordens skugga, men deras rosiga himmel kan få även ett förälskat par att stanna upp och häpna, att glömma varandras unga kroppar, att se sitt innersta jag i de gamla gråa molnen.

Fåfäng är den kärlek som räds ålderdomen, som inte ser den rara gubben och gumman som sin stilla fulländning. Fåfäng är den strid som inte tål fridens stilla vila. Fåfäng är den styrka som inte vill gå förlorad, som inte gläds åt att nästa generation är tvungen att plocka upp facklan. Och lika fåfäng är den ungdom som inte älskar de gamla.

I ålderdomen hittar vi en skärva av det allra högsta, och det är inte konstigt att Oden, när han besöker sina ättlingar på jorden, väljer att se oss från ålderdomens vaggande eka. I den odugliga gubbtjyven, i hembrännaren och tjuvskytten, i den fria vandraren som inte tar den bebyggda världen och dess plikter på alldeles för stort allvar – här hittar vi de sanna halvgudarna, det djupaste uttrycket för Nordens fria himmel. 

Alldeles för många i högern tjatar om våld och vrede, om ungdomens styrka och krigets plikter – men glöm inte att Kriget själv trivs bäst i en gubbes gråa skepnad. Glöm inte den mållösa stigens helighet, den tysta vilans frid, den krokiga gubben skönhet. Kanske är det just vad som saknas – att hitta den frid som är värd att slåss för. Att lära sig att nynna som en sorglös gubbe, innan man fyller luften med stora ord om krig. Ungdomens styrka är vacker, men vad vore vi utan vår gamle gubbe Oden?

Nationalister har ändå tjatat om kamp i snart hundra år, utan att något har hänt. Kanske är det dags att släppa de stora luftslotten med legionärer och imperier, och upptäcka våra gamla skogar och gubbar på nytt? Kanske har Oden varit framför oss hela tiden – i den stilla sommarkvällen, i ungdomens dumma hyss, i den krokiga gubben, i den oansenliga stugan och den dunkla skogen. 

Oden finns där ute, i det gamla, bortglömda, krokiga, bekymmerslösa och fria. Och nog har han ett svärd under sin mantel. Ett strålande, flammande svärd, som tids nog ska svingas över världen. Men vi har varit för dumma för att ta emot det. Nationalismen har varit rädd för den löjliga gubben, för den mörka granskogens hängande grenar – och därför har våra ord om strid varit helt meningslösa.

Vi har vänt ryggen till det som gör Sverige till Sverige, valt en korkad fantasi om fläckfria statyer framför det som är vår sanna, grovhuggna natur. Inte undran att vi inte kunnat tala till folket. 

Om vi lär oss att älska landet såsom en gammal gubbe älskar sina sysslolösa dagar, om vi kan skrocka åt folkets dumheter så som en gubbe gläds åt pojkarnas hyss, om vi kan förlåta så som en morfar aldrig kan överge sina barnbarn – då finns det hopp för kampen.

Vill du läsa mer sådana här texter? Beställ fickboken ”Gamle gubben Oden och andra texter” från Logik förlag.