Vår tids politiker – en skam för mänskligheten

Vad gör Fredrick Federley i kyrkan? Varför avgår inte Justin Trudeau? Hur kan Ursula van der Leyden så självgod propagera om att Nürnbergkodexen borde fösas bort? Varför hånflinar Jacinda Ardern så mycket när hon tvingar på folk ohyggliga mandat? Hur kan Karl Lauterbach stå och blåljuga om vaccinets biverkningar? Varför säger inte Boris Johnson tack och adjö?

Listan kan göras lång, närmast oändlig. Och den gäller inte bara politiker. Många journalister som har varit i elden letar sig snart tillbaka. Ta till exempel Ivar Arpi. Efter en pinsam sejour på Bulletin, som inte direkt var någon kula, kröp han tillbaka till SvD och frågade om han inte kan få lov att skriva någon rad ibland. Eller kändisar som vägrar ge sig fastän de har blivit dinosaurier. På ett sätt kan man förstå alla ”återvändare” eller ”kvarsittare”. Man gör det man är bra på och behärskar. Men någon gång borde väl något ta emot!

Ruttet ända in i märgen

Fredrik Federley är förstås ett av de värsta exemplen. Karln är ju helt bränd. Hur mycket eliten än vill lösa upp lagar och tankar kring pedofili är fortfarande pedofili något av det mest förbjudna i samhället. Flera gånger har Federleys förehavanden med fruktansvärda människor avslöjats. Ändå ska han minsann vara kvar i den politiska sfären. Och den andligt-moraliska också tydligen (om nu svenska kyrkan kan räknas dit numera), som om hans förehavanden inte har existerat!

Något är här så ruttet som det bara kan vara. De ruttna är egentligen inte den usla gärningen. Vem som helst kan hamna på fel spår vilken leder en till livets skuggsida. Det ruttna är förstås att bölden biter sig fast. Mona Sahlin skulle minsann komma tillbaka efter klantigheter, löjliga kanske men viktiga för folk. Gudrun Schyman måste alltid befinna sig i politikens snackrum (hon kan ju bara snacka), hur passé och skandaliserad hon än är. Frederik Federley biter sig fast i politiken genom kyrkan – säkert i väntan på att hamna i finrummen igen.

Det vanliga när en människa har blivit skandaliserad – på rätta grunder får vi förutsätta här – är att man lämnar sitt gamla liv och påbörjar ett nytt någon annanstans. Livet är fullt av sådana fall. Det beror väl till hälften på ens egen skam och till hälften på samhällets fördömande dom. Därför sticker Oidipus ut sina ögon och bekläder sig med tiggarstaven när det uppdagas att han har gift sig med sin mor och fött barn med henne. Det är den dom han och samhället ger. Och Oidipus är egentligen oskyldig, bortsett från en gnutta högmod.

Att de inte bara avgår

Men Federley (och hans likar – han är ju bara vårt exempel för dagen) ska minsann hänga kvar. Precis som en dinosauriekändis. Saken är väl så sorglig att han och hans likar inte duger till något annat och vägrar lära sig något annat. Ännu sorgligare är nog att det finns tusentals Federleys i Sverige. Det vill säga människor som kanske inte duger till särskilt mycket. De verkar vara många just inom politiker-, medie- och kändissfären. Det är väl därför Federley biter sig fast. Han har väl inte skam nog i kroppen och han duger kanske inte till mycket annat än politik.

Precis som alla f.d. riksdagsledamöter som ges jobb i styrelser och liknande! Vem minns inte för några år sedan när Karolinska Institutet var i blåsväder, dels på grund av en skandalläkare, dels på grund av vansinniga kostnader i och med ombyggnationer. Styrelsen och andra ansvariga mer eller mindre skänkte bort astronomiska summor till konsulter och andra som vill tjäna en hacka. I en intervju sade då Lars Leijonborg, som då satt i KI:s styrelse efter avslutad folkpartistkarriär, att ingen som helst skuld skulle falla på honom och hans polare i styrelsen. De hade minsann skött allt exemplariskt.

Varför avgick inte Lars Leijonborg i det ögonblicket? Som en man med en gnutta moral och insikt gör vid sådana tillfällen. Varför hittade han inte nya sammanhang att verka inom? Liksom Federley borde ha gjort för många år sedan. Som Mona Sahlin och hela gänget borde. Många riksdagsledamöter hamnar i styrelser efter fullgjord tjänst. Där sitter de och fortsätter att känna sig nyttiga och viktiga. Några gör säkert ett bra jobb, några sitter säkert mest och rullar tummarna och tycker de minsann ska få gratisinkomst.

Samhällets dödsstöt

Vårt samhälles dödsstöt blir den förlorade tilliten. Ett land som Sverige har länge levt högt på tillitens oerhörda kraft. Den är – eller var – så hög att folk kunde se lite mellan fingrarna ibland och förlåta varandra, och inte minst räkna med att var och en sköter sig, någorlunda i alla fall. En grund till det har förstås varit en gemensam och enhetlig rastillhörighet, som gamle statsminister Tage Erlander yttrade en gång.

Med massinvandring började tilliten förstås haverera. Att tjänstemannaansvar togs bort har förstås också bidragit. Mycket inom kulturen säkert påverkat. Och inte minst skrupellösa politiker har orsakat tillitens död.

Om allt stämmer som börjar komma fram om genpreparaten mot corona, om lockdowns, om bluffiga pcr-tester, om masker, om restriktioner och om planer på digitala ID:n (egentligen har det varit bekant länge), då är demokratin som vi känner den i västvärlden över. Tilliten brukar nämligen ses som ett nödvändigt fundament för det vi har kallat demokrati de senaste hundra åren. Men om politiker över hela världen har ljugit om allt som har med corona att göra, då är den där tilliten slutligen död.

I sanning oförlåtligt

Österrikes politikerelit lekte i teve och stuffade till Opus utan mask precis när de föreslagit vaccintvång i landet och samtidigt genomdrev ett par månader stenhård lockdown med masktvång. Boris Johnson avslöjades ha sköna thank god it’s Friday-fester – alla personer utan mask – när man drog i gång en brutal lockdown i början av 2020 (inklusive masktvång). Justin ”martial law” Trudeau utlyste i dagarna någon form av undantagstillståndslagar när lastbilschaffisar krävt att restriktioner och besprutningskrav ska upphöra – samtidigt som han verkar tjäna oerhört mycket pengar på vaccinationerna.

Skandalerna är oerhörda och oförlåtliga. Utöver egen vinning och drömmar om fortsatt politikerkarriär (kanske som kungar och hertigar) har de mördat den tillit vi har värderat så högt. Den skuggan faller även över svenska politiker – hela åttklövern – fastän vi har haft milda förhållanden jämfört med de drakoniska insatser som har gjorts i till exempel Tyskland, Frankrike, Italien och Australien. Svenska politiker hade chansen när Anders Tegnell sade att mask är meningslöst, lockdowns inte fungerar och att flockimmunitet kommer att lösa det här. I stället blev det massvaccineringar och tidvis rätt gruvliga restriktioner.

Även här är tilliten för politiken borta. Behöver Trudeau och co hjälp med att avgå? Och ge fan i att komma tillbaka? Låt oss hoppas att  de klara något på egen hand.