Klimatpolitikens fikonspråk

Följande ord är tagna från en normallång tidningsartikel, ”Partierna enade om historiskt klimatmål“ (SvD 15/3), och den sortens artiklar har exploderat de senaste åren: klimatmål, klimatrapportering, klimatarbete, klimatnytta, klimatinvesteringar, klimatpolitik, klimatpåverkan, klimatlag. Detta slags jargong har blivit så vanligt att orden inte förklaras. Flera begrepp kan man förstås lista ut vad de betyder, men vad innebär egentligen klimatnytta och klimatarbete? Tänker man enligt gamla måttstockar som juraperioden låter kombinationen av nytta och klimat fullständigt idiotisk.

Vad betyder egentligen minusutsläpp?

Faktum är att SvD-artikeln lägger ned möda på att i faktarutor förklara vad Miljömålsberedningen arbete går ut på och vilka statens klimatmål är. Däremot tar journalisten för givet att fikonspråket med alla kvasibegrepp är glasklart. Fast även i faktarutorna går journalisten vilse i pannkakan med hjälp av fikonspråket. På ett ställe står det: ”Negativa utsläpp eller minusutsläpp uppnås genom att suga upp, samla in eller på andra sätt ta hand om koldioxid som redan har släppts ut i atmosfären. Det kan handla om skogsplantering, koldioxidinlagring från biobränsle och infångning av koldioxid från luften.”

”Minusutsläpp“ – vad är det för ett idiotiskt ord? Eller frasen ”infångning av koldioxid från luften”? Humoristen i en ser framför sig konstiga maskiner i ladorna som samlar in kornas brutala fisar. Biovapen som heter duga!

Alla riksdagspartier är med i jargongen

Redan rubriken skrämmer en genom att påpeka att alla riksdagspartier är eniga om miljöpolitiken när det gäller försök att påverka klimatet. Åttklövern är samlad, Sverigedemokraterna inberäknade. Det betyder att alla delar den politiska uppfattningen om klimatet och därmed också hela den löjeväckande jargongen. Några invändningar får inte tillåtas.

I det här fallet delar politikerna uppfattningen att staten måste komma åt konsumtionen eller åtminstone få grepp om konsumtionens inverkan på klimatet. Så här belyser journalisten det med fikonspråkets hela kraft:

”Utsläpp från konsumtion står för runt 60 procent av de svenska utsläppen. Ändå går de under radarn och kallas ofta klimatarbetets blinda fläck. Utsläppen omfattas inte av de svenska klimatmålen och ingår inte heller i den officiella statistiken som Sverige rapporterar in internationellt, bland annat till FN. I svensk klimatrapportering släpper därför en familj som tar bilen till sommarstugan ut mer koldioxid än familjen som flyger till Thailand.”

Staten vill kontrollera dig

Här tornar nästa orosmoln upp sig (utöver åttklöverns partisamarbete utan meningsmotstånd). Inte bara industrin ska granskas utan också all konsumtion. Bara genom full insyn i medborgarnas konsumtion kan politikerna få till rätt åtgärder och sätta upp de fina ”konsumtionsmålen” (se där än ett fikonord), varmed nettoutsläppen av växthusgaser kan reduceras till noll år 2045. Så måste man väl ändå tolka Miljömålsberedningen.

Men hur ska staten förvärva full belysning av konsumtionen? Hur ska den förhindra några ”blinda fläckar”? Det handlar nämligen inte bara om vardagskonsumtionen utan också semesterkonsumtion, bland annat flyget till Rom och köporgierna på semesterorten. Enda lösningen på sikt är väl en statligt kontrollerad kryptovaluta. Då skulle staten kunna få full ”klimatkontroll”, för att använda fikonjargongen.

Hur bemöta klimatstollarna?

Det kan låta lustigt när man granskar den löjliga jargongen och det vedervärdiga fikonspråk som har uppkommit när man ställde om miljöpolitiken till klimatpolitik. Många är skeptiska till den politiken av både vetenskapliga och ekonomiska skäl, och ofta raljerar vi över hur dumt klimatalarmisterna resonerar och låter. Men det går inte att bara bemöta klimatpolitiken med humor. För det första behövs nya ord när man breddar forskning och politik. Sådant går inte att undvika. Det är naturligt med nya begrepp inom alla områden, och klimatstollarna måste få ha det även om det ofta låter dumt.

För det andra tror de flesta som håller på med klimatpolitik att frågan är mycket viktig. Fikonspråket är just ett tecken på att de kan ha en seriös hållning i frågan. De är övertygade, med både förnuft och känsla som grund, om att det är på fullt allvar, att jorden kommer att bli obeboelig om vi inte tar till åtgärder. När de sedan kommer in i jargongen blir de som flitiga byråkrater; åtgärder ska bara genomföras. Och de känner sig nyttiga och kloka när de svänger sig med ord som ”minusutsläpp”.

Hellre erövras än tumma på klimatmålen

Hur vedervärdigt det än är så måste vi bemöta de människorna med annat än enbart lustigheter. De har med sin stolliga jargong laddat frågan för mycket. SvD-artikeln ovan är ett bevis på det. Ännu mer bevis finner man i Klimatpolitiska rådets hållning. Jodå, det finns förstås en sådan instans i Tok-Sverige! En Samnyttartikel förklarar hur rådet anser att ingenting får stå i vägen för klimatomställningen. Inte ens de problem som uppstår på grund av kriget i Ukraina. Rådsmedlemmarna är väl så fanatiska att ryssen kan stå med bössan på gränsen men att ändå alla resurser ska läggas på klimatomställning.

När den hållningen härskar måste vi bredvid en dos lustigheter också utrusta oss med en stor portion tålamod och diskutera sakligt med dem. Men lätt blir det inte.