Våld ger rätt i Sverige, men lösningen är inte mer resurser till polisen

Det har varit på gång länge men kanske är det mest sådana som varit engagerade i ”ytterkantsrörelser” som sett det. Jag har varit det och jag har sett det. I början av min nationella karriär trodde jag att polisen stod på grundlagens sida. Jag hade lärt mig om demokrati i skolan och därtill om sådant som rätten att demonstrera. Jag trodde den rätten var absolut, men det var den inte då. Inte i dag heller. Det finns möjlighet för polisen att inte ge tillstånd (och dra in tillstånd) ”om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten”, står det på polisens hemsida. De fortsätter: ”Våldsanvändning på grund av motdemonstrationer är i normala fall inte ett sådant skäl.” Klart och tydligt? Nej, inte när ord möter verklighet.

Ju mer våld desto bättre

Sanningen är den att polisen vid åtskilliga tillfällen under åren vägrat tillstånd; dragit in tillstånd; flyttat demonstrationer till absurda platser; dragit om demonstrationsvägar och vänt sig med våld mot dem med tillstånd … eftersom det varit lättare. Trots att våldsamma motdemonstranter inte ska vara ett skäl att neka, så har det varit det. Och vad leder det till? Att man lär sig att våld är vägen framåt.

Vänstern lärde sig det per omgående. Om de bara ställde till med tillräckligt mycket våld och skadegörelse i samband med nationalistdemonstrationer så lyckades de ofta se till så att demonstrationen i fråga inte kunde genomföras (i alla fall inte på sådant vis att man kunde nå ut med budskapet på ett vettigt sätt). Mer ofta än sällan fick nationalisterna snällt ställa sig bakom murar av poliser och kravallstaket på ett torg rensat från människor. Detta blev kutym under många år. Polisen försökte inte ens. Och Gud nåde nationalister som satte sig till motvärn; då ven batongerna, pepparsprejen låg tät och både en och två gånger drogs pistoler. Det var bara att backa. Till sist skaffade vi oss sköldar, lika mycket för att skydda oss mot polisen som mot projektiler från våldsvänstern.

Jag funderade mycket över detta under några år och kom fram till att det enda sättet som till sist skulle finnas kvar, om det fortsatte på samma sätt, var att vi skulle vara tvungna att använda mycket grövre våld tillbaka. Det fanns ingen mening med dialog eller att försöka mötas halvvägs, om det alltid slutade med att den som stod för våldet också fick rätt.

Systemet hjälpte till

Det hände i bland att polisen gjorde sitt jobb. I Salem flera gånger faktiskt. Vi gjorde vårt och i centrum slogs polisen mot vänstern. Det hände också på andra ställen men varje gång var efterspelet tydligt. Massmedia drevade mot polisen och anklagelser om rasism och fascism och osund kåranda kablades ut. Poliser på plats fick kritik av politiskt tillsatta chefer och politiker stämde in i kören. Polisen lärde sig med tiden vilka det var okej att slå ner och vilka man skulle låta vara.

Det var tydligt för oss på gatan. Grovt våld använde polisen mer än gärna mot oss, medan silkesvantarna drogs på när motdemonstranterna skulle smekas medhårs. I de flesta fall var det nog inte medvetet utan ett resultat av frustration. När man väl fick tillfälle att slå av sig så gjorde man det. Det var media och politiker som var ansvariga för att huggen och slagen riktades mot oss.

Samma nu som då

Efter påskkravallerna som vi just sett utspelas tycker jag mig känna igen mycket. Polisen väljer att backa undan eftersom deras inkompetenta och politiskt korrekta (politiskt tillsatta) chefer med diplom från Södertörns högskola säger det. De lyder order. Massmedia gör sitt för att lägga skulden på – i detta fallet Paludan – som fått tillstånd i laga ordning, medan de ursäktar (så gott det går) pöbeln av utlänningar som ställer till kaos och försöker skada poliser.

Sedan har vi politiker, framförallt från vänster och vänsterliberalt håll, som kräver att lagarna måste ses över så att sådana som Paludan inte ska få uttrycka sig, i alla fall inte på ett sätt som gör att någon kan ta del av budskapet. Icke att förglömma muslimerna så klart, som ger uttryck för att svensk grundlag måste ändras så att det blir förbjudet att kränka islam, precis som i muslimska länder. Och så länge poliserna lyder order så är de anarkotyranniets nyttiga idioter.

Problemet är inte brist på vapen

I efterdyningarna av påskkravallerna är det många som kräver att polisen ska få mer resurser och framförallt nya sorters vapen; alltså vattenkanoner och gummikulor. Denna analys förutsätter att problemet är att polisen inte har de verktyg som behövs, men så är det ju inte. Polisen har både manskap, förmåga och verktyg för att lösa situationer som de vi såg i helgen. Gummikulor och vattenkanoner kommer aldrig ersätta vilja. Och det är viljan som är problemet. Polisen (de som fattar besluten alltså) vill uppenbarligen inte göra det som krävs och det är inte första gången.

Sedan kommer ju nästa bekymmer. Även om polisen vill och gör så kommer domstolarna göra som de brukar. Jag läste någonstans att samtliga som greps under påskhelgen var på fri fot dagen efter. Att känslan ”vad spelar det för roll” kryper på hos poliserna på gatan är ju inte så konstigt. Varför stå fast och få stenar i skallen om de som kastar ändå kommer undan?

Problemet är det svenska samhället och det löses inte med gummikulor och vattenkanoner. Tvärt om, att sätta sådana vapen i händerna på en polis som i akt och mening upprätthåller en anarkotyranni är ju att skjuta sig själv i foten som dissident. Dessa vapen kommer användas mot svenskar som tröttnat på systemet, inte mot bråkmakarna i ”orten”. Vi kommer inte möta upp med det våld som grabbarna i ”Orten” gör, det räknar polisen kallt med.

Den dag polisen visar att den är vår polis så kan jag ställa mig bakom att de får alla möjliga leksaker för att säkerställa vår trygghet. Men så länge det är som det är vill inte jag ge dem särskilt mycket mer resurser i alla fall.