Respektera kollegans klimatångest din usling

Var du en av dem som satt där på jobbet, på fikarasten, och berättade om att du skulle flyga iväg under semestern? Eller kanske skulle du ta husbilen (detta dieselslukande vidunder) ut på vägarna? Eller var det en sommar av kryssningar som väntade? Kanske tänkte du inte på den där kollegan – du vet den där lite vekare typen (det är sällan skenet bedrar) – som vred sig i stolen och flackade med blicken medan du bredde ut dina planer. Antagligen inte. Du är nämligen en usling.

Fackföreningen Unionen tar upp detta problem i en text på sin hemsida. Tydligen hade ”en ledsen medlem” hört av sig och frågat om ”man helt enkelt kan be sina kollegor att låta bli att prata om stundande flygresor och vidlyftig shopping på gemensamma fikastunder – eftersom det är så jobbigt för den som lider av klimatångest.” Det fick tummen ner eftersom det inte var det bästa att ”skamma” flygande kollegor.

Unionens rådgivare Elisabeth Lind fann dock råd:

– Jag rekommenderade att ta upp saken med chefen och be hen i sin tur väcka dialog om samtalsklimatet i arbetsgruppen som helhet.

Klimatspykologen (jodå, jomenvisst) Kata Nylén konstaterar att ”klimatångest inte är någon psykologisk sjukdom utan en rimlig reaktion på faktiska omständigheter” skriver Unionen.

– Många som lider av klimatångest berättar för mig att de känner sig ensamma och får allt svårare att förhålla sig till både kollegor, släkt och vänner, som inte ställer om, berättar hon.

Skörast vinner?

Kata Nylén har fel, det är inte rimligt att ha klimatångest. Det är hysteriskt. Att bry sig om miljön är däremot vettigt; ännu bättre att vara en förkämpe och ett föredöme för ett mer miljövänligt liv. Att däremot haka upp sig på något så stort som jordens klimat, vilket vi påverkar högst marginellt, om något, är bara dumt och hämmande. Har man klimatångest bör man få hjälp att bli av med den.

Problemet är att varje tokeri kräver sin plats, och du ska respektera det. Du ska vara tolerant och inkluderande, vilket betyder att inte ”köna” någon eller berätta om din flygresa. Och kanske ska du hålla truten om din telnings senaste upptåg också, det tycker Jenny Danielsson i Unionens medlemstidning Kollega där hon skriver:

”Vardagsklaga inte över hur jobbigt det är att ha barn. Det du tar för givet kan vara någon annans största saknad” skriver hon och har helt fel. Det är inte den som har barn, den som ska resa eller den som lever som vanligt som ska hålla tyst. Inte heller behöver den som vill ha barn men inte kan få det eller som oroar sig för klimatet knipa igen truten. Vad de måste göra är att kommunicera med varandra, säga till och våga stå på sig. Att per automatik vika sig för det sköraste sinnet är att förklena samtalet.

Och så kan vi inte ha det.