Kanske bör Lööf byta karriär?

Poliser måste vara redo att stå ut med långt mycket mer än vanliga medborgare. Det är en del av deras jobb. I högsta grad gäller det också politiker. Och ju mer profilerad politikern är, desto mer kommer vederbörande tvingas stå ut med. Det är ett av maktens pris. Det priset kan bli högt. Och är man inte beredd att betala det så ska man hålla sig undan.

Snart en bruten kvinna?

Med det i åtanke funderar jag över Annie Lööf och om det kanske inte vore bättre för henne att se sig om efter en ny karriär. Ska vi tro hennes anhängare och stödpersoner så verkar ju stackarn hålla på att gå i kras. Nu senat var det ju TV4 som levererade en mikroaggression genom att i en fråga om psykisk ohälsa ta upp mordet i Almedalen, då psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren höggs ihjäl av en psykiskt sjuk man. Problemet låg i att mördaren också misstänks för att ha planerat att mörda Annie Lööf. Att ta upp mordet, när Annie Lööf är närvarande, är en mikroaggression och Annie Lööf menade själv att hon blev ”ställd”.

Efter frågan stormade det rejält bland Annies stödtrupper. Det hela var förskräckligt, avskyvärt och oacceptabelt av TV4, som så klart sagt förlåt. Förhoppningsvis håller alla på att lära sig att man inte längre får konfrontera och ifrågasätta Annie Lööf, eftersom hon mår dåligt av det. Almedalsmordet är bara toppen på triggerberget. Under senare tid verkar Centerpartiets hela strategi vara att framställa sin partiledare som en mobbad och snart bruten kvinna. Hon utsätts för ”hat” och ”hot” i debatten (översätts för oss andra till ifrågasättanden och raka frågor) och folk i gemen säger elaka saker om henne på nätet.

Allt detta måste få ett slut, ingen ska säga något elakt om Annie.

Inte alltid roligt

Det finns en massa som måste vara jätteroligt att få uppleva för den som är partiledare eller politiker med makt. Bara att få sitta i riksdagen och trycka på knappen, lämna in en motion eller debattera i kammaren måste vara speciellt, i alla fall till en början. Man är viktig, man tillhör ett litet fåtal som kan titulera sig riksdagsledamot med allt vad det innebär. Är du därtill minister eller högre upp i hierarkin i valfritt parti så blir det ju ännu mer av det roliga.

Men det finns en baksida och den är inte rolig. Att vara offentlig är inte alltid kul; inte heller att ha stor ansvar. Ju mer inflytande du har, desto fler kommer efter ett tag att avsky dig. Du kommer ha en måltavla på ryggen, bildligt talat. Knäppgökar kommer vilja ta dig av daga och ”vänner” är beredda att hugga dig i ryggen. Och ju mer du vill arbeta med att genomdriva din politik, desto värre kommer det att bli.

En del av priset är att utsättas för andra människors starka negativa känslor om dig som person. De kommer ta sig rätten att tycka illa om dig på alla upptänkliga sätt och vis. Det är också deras rätt, det tillhör den grundmurade åsikts- och yttrandefriheten i Sverige. De får inte hota dig, inte trakassera dig eller förtala dig. Men utöver detta är det fritt fram. Och den rätten måste du som politiker försvara; du måste försvara alla de som sårar dina känslor.

Klarar du inte det så ska du inte vara en del av spelet.

Annie eller inte Annie?

Annie Lööf framstår inte som en kall isprinsessa. Hon höjer rösten och blir arg, ofta på Jimmie. Hon käbblar, som Löfven sa. Men hon framstår heller inte som någon som egentligen tar illa vid sig av hårda tag. Jag tror till och med att hon gillar dem. Det har inte gått hem och det kanske är därför kotteriet kring henne nu spelar ut martyrkorten. Annie själv tiger nämligen still.

Ja, börjar man titta närmare på det så gnäller hon sällan för egen del, i alla fall inte så det sticker ut. Utan det är upp till hennes entourage att framställa henne som en skrämd liten kanin, fast i ljuskäglorna från bilen som kommer rusande. Och det verkar hjälpa. Den där dryga Annie, som ljuger och käbblar så fort hon öppnar truten, hon med ett falskt leende som inte ens en blind missar, började tappa en massa i opinionen. Men sedan strategerna drog igång sin veklagan så blir det sakteliga bättre.

Nej, Annie Lööf behöver inte byta karriär. Hon har hamnat precis rätt. Hon passar som handen i handsken där hon är. I den liberala demokratins tidevarv så är Annie Lööf alfa, med alla egenskaper som är bra. Tyvärr för henne är dessa egenskaper sådana som får folk att känna obehag inför henne. Men häller man på tillräckligt mycket känslosås så döljs det oaptitliga.

Fram till den elfte (och säkert därefter) så kommer jämret att fortsätta.

Stackars, stackars Annie Lööf.