Vänsterkonvulsionernas tid är nu

Den ena är värre än den andre konstaterar jag nu när sociala medie-flödena översvämmas med kommentarer från panikslagna vänsterliberaler. Av den händelse att någon av dem läser detta kommer här en tröst. Människor oroar sig över de mest fantasifulla hemskheter, men de flesta av dem inträffar aldrig. Och skulle de ändå inträffa hjälper det föga att oroas över dem i förskott. Detta är en stoisk inställning så den kan bli svår att svälja för dem som hatar vita män från förr. Kanske kan någon afrikansk häxdoktor lugna era nerver.

Vad är de rädda för?

Det behövs nämligen. Lugnade nerver alltså. Det är inte nyttigt som de håller på. Inte nog med att de tror att någon form av fasciststat är under uppsegling, av allt att döma verkar många av dem tuta i sina barn samma sak. Vänstertårar och barntårar blandas på Twitter och andra plattformar. Hög som låg tjuter, sliter håret och söker tröst inför det som skett. Och vad är det som skett? Vad är det som lett fram till denna orgie i vänsterpanik? Just för tillfället inte mycket.

Just nu, idag när detta skrivs, vet vi att det politiska underlag som på förhand presenterats som ”min sida i politiken” av Ulf Kristersson (M) har fått fler mandat än den andra (rödgröna) sidan, det är allt. Vare sig mer eller mindre vet vi. Det finns ingen regering, inte ens någon spekulation om regering. Det finns inget. Nada, nichts, nothing, hakuna kitu! Vänsterns konvulsioner baseras således helt och hållet på fria fantasier. Och visst, vill de vara panikslagna så får de väl vara det.

Allt är svenskens fel

Förutom panik kommer en del analyser också. Hur kunde det bli så här? Hur kunde SD återigen få fler röster? Hur kan 20 procent av svenskarna vara ”fascister”? Det vi kan vara säkra på är i alla fall att det hela är svenskarnas fel, i synnerhet svenska nationalister av olika de slag. I alla fall är det så om du ska tro Sofia Mirjamsdotter som är ledarskribent på Tidningen Ångermanland. Här hennes analystweet:

Så det så!

SD har ägnat 30 år åt att splittra Sverige. Det är SD:s fel, allting. Vilken fräckhet. Vilken dumhet. Det hon menar är att svenskarna (rasismen som hon ser det) bär skulden till den eländiga situation Sverige befinner sig i. Är det så konstigt att man vill täppa till truten på journalisterna?

Återhållsam skadeglädje rekommenderas

Visst är det roligt att ta del av paniken, skriken och gråten. Ja, de förtjänar våndan efter allt de ställt till med. Och ja, när sådana som Sofia Mirjamsdotter avslöjar sin tankeprocess så är det fascinerande. Men jag vill i alla fall mana till lite återhållsamhet … betoning på lite.

Framförallt är det svenska kvinnor som utgjuter sina känslor och det är inte så underligt. Undersökning efter undersökning visar att kvinnor vill ha feminism, stor invandring och allmän vänsterpolitik. I sammanhanget är det därför klokt att komma ihåg att det är så eftersom männen helt kapitulerat och hoppat på det matriarkala tåget. ”Vi” har accepterad idéen om vårt kön som ”toxiskt” och backat tillbaka allt mer. Jag hänvisar till en tweet från mig själv:

Svårare än så är det inte och var och en av oss måste ta vårt ansvar. Vi kan skratta, le och bugga loss av illa dolt skadeglädje, men sedan inse att det är våra egna som är drabbade. Vi kan gott vara de större i sammanhanget. Och därtill, som sagt, fundera över vad vi kan göra för att ändra på det hela. Du kan tycka det låter klyschigt, men förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.