Vägen ur mångkulturen är knappt skönjbar

Enkla lösningar sägs vara det som populister saluför till ”vanligt folk”. Idén är att alla problem egentligen kräver svåra och invecklade lösningar, varför populisten i grunden ses som slarvig och oärlig. Men nog tycker jag att de största sanningarna alltid sägs med få ord och de rätta handlingarna faktiskt är enklast. Att ljuga kräver oftast mer än att tala sanning. Men trots detta måste jag erkänna att jag knappt ens kan se en väg bort från det mångkulturella (snarare mångetniska) Sverige.

Självklart finns det en väg. Spanjorerna vandrade på sin väg under 800 år — så lång tid tog det att ta tillbaka landet från muslimerna! Det var en många gånger jävlig väg, men de trampade på. I Sverige kan vi hoppas att vägen är kortare och att den inte blir lika svår som reconquistan, men det får vi se. Vi har redan börjat gå, om än sakta och lätt vacklande. Viktigt är det dock att vi fortsätter gå ett steg i taget. Det är nämligen tydligt och klart att ingen kommer ordna upp eländet vi som folk och land befinner oss i åt oss. Vi måste ta saken i egna händer.

Svensk realpolitik är abstrakt

Carl Hamilton skriver på detta tema i Dagens Nyheter. Han konstaterar att ”Sverige orkar inte göra upp med invandringspolitiken” och att det var med den stora Invandrarutredningen (utifrån vilken politikerna bestämde att Sverige skulle vara en mångkultur) som den svenska modellen i frågan föddas, en politisk modell han beskriver så här:

”… bra är inte det som fungerar praktiskt utan det som i en abstrakt mening kan sägas vara det goda. Därmed föddes också en ny typ av svensk beslutsfattare, homo moralis, den moraliska aktivisten, som ser varje samhällelig förändring eller motsättning som en kamp mellan ont och gott.”

Där är vi kvar och där kommer vi förbli länge än, tror jag. För också Sverigedemokraterna pratar om hur vi ska ”hjälpa invandrarna”; inte hur vi ska få dem att återvandra eller vad som är bäst för svenskarna. Sanningen är ju den att bara en (mass)återvandringspolitik kombinerad med stängda gränser och en rejält reformerad familjepolitik skulle kunna ge ett litet hopp om framtiden sett utifrån demografin. Inget av detta står och väntar i farstun. Alltså, den enkla lösningen finns. Vi kan ordna upp detta ganska omgående. Det skulle bli dyrt, våldsamt och vara en rejäl utmaning, men det går.

Svensken är dock för ”anständig” för det. Saker måste ta sin tid.

Ingen självklar väg framåt syns

Hamilton frågar sig om den politiska svängning vi sett kommer ändra på något. Han tror inte det och gör följande anmärkning gällande den dubbelnatur som nu trätt fram hos svenska politiker (och bland de rättrogna generellt tycker jag):

”Därmed demonstreras den dubbelhet som numera är en integrerad del av svensk politik. En dubbelhet som springer ur det faktum att politiken formuleras som moraliska och utopiska utsagor, därefter smulas sönder av verkligheten, men till varje pris måste försvaras av de ansvariga eftersom de annars skulle kunna misstänkas för att själva tillhöra den mörka sidan.”

De åtgärder som en blågul regering kan tänkas sjösätta kommer bara vara obetydligt bättre än vad S hade haft i rockärmen. Och visserligen är ”obetydligt bättre” bättre än ”sämre”, men inte mycket. Man måste alltså acceptera att det inte finns någon självklar och tydlig väg framåt — ut ur detta. Snarare är det en jävla snårskog man ser när man blickar framåt. Och framåt måste vi. All existens är en rörelse framåt. Vårt land och vårt folk; vår civilisation och vi själva. Framåt ska vi.

Med tanke på att vi inte vet ett dugg om vägen vi måste vandra så kan vi inte förbereda oss på vad vi kommer möta; antagligen kan vi inte ens föreställa oss hur vandringen kommer spela ut sig. Därför måste vi istället se till så att vårt sällskap har de bästa förutsättningarna överlag. Detta ”sällskap” är ditt sociala sammanhang. Det är hos denna grupp av människor du ska lägga ditt fokus. Med bra skor på fötterna och ett bra sällskap på vägen så kommer man fram till målet förr eller senare.