Törebodapolitiker – en studie i dumma beslut

I Älgarås i Töreboda kommun finns tre byggnader som sedan 2007 fungerat som asylboende och, för att citera Malin Bring i Mariestadstidningen ”därmed är mycket nedslitna”. Flerfamiljshusen har varit följetong i lokalmedia under en längre tid. Asylboenden kräver som regel fast vaktmästare på plats som hela tiden är beredd att laga uppkomna skador. Bostadsbolaget EHCC har istället resonerat som att det varit vilka hyresgäster som helst vilket lett till att husen sakta men säkert förfallit. I en av trappuppgångarna fanns strax innan husen tömdes på människor en åtta meter stor mögelfläck på väggen. Dörrar var sönderslagna, el fungerade inte som man kan förvänta sig.

LÄS OCKSÅ: Det fria Sverige fördömer Töreboda kommuns slöseri av skattepengar

Flyktingmottagande som affärsidé

Töreboda kommun har under flera år byggt betydande delar av sin ekonomi på att få statligt stöd för att ta emot asylsökande. I ”Budget 2020, plan 2021-2022 Töreboda kommun” (Beslutad av Kommunfullmäktige 2019-11-25) förklarade man att det statliga stödet för flyktingmottagande vid sidan om skatteintäkter är det som gjort kommunens ekonomi stark.

Man har år efter år budgeterat för flyktingmottagande och har därmed varit glada att EHCC hyrt ut bostäder åt Migrationsverket.

Naturligtvis är detta en form av pyramidspel. Kommunen får bara pengar en viss period för de asylsökande. Sedan förväntas de försörja sig själva, vilket de i många fall inte gör. Istället blir det fler och fler som söker ekonomiskt bistånd hos kommunen som således behöver större intäkter vilket kan innebära exempelvis fler asylsökande som ger bidrag från statskassan. Pengarna snurrar runt: Från skattebetalarna till staten och sedan till kommunerna som får betalt för att förändra den etnografiska sammansättningen i en kommun. Det rör sig om en form av människohandel där skillnaden är att människorna som man handlar med inte förväntas göra något, istället betalas det för att bli av med problemen.

Till Törebodas glädje väljer många av de asylsökande att lämna kommunen när de beviljats asyl. Många söker sig till de större städerna som därmed får ta kostnaderna och problemen.

Ekonomiskt osäkert

Ett annat problem med att bygga en kommuns ekonomi på flyktingmottagande är osäkerheten och detta fick kommunen lära sig. Plötsligt behövdes inte längre lika många sängplatser och flyktingboendet i Älgarås avvecklades. I media beskrevs detta som en sorg för orten som inte längre visste hur de skulle klara sig. Under den period förläggningen funnits i Älgarås har dock Sverigedemokraterna vuxit sig betydligt större på orten än i riksgenomsnittet. Så sannolikt höll byborna inte med.

Från kommunens sida var man dock väldigt ledsna. Man hade räknat med att få pengarna och plötsligt ville Migrationsverket inte placera fler människor i kommunen. Som en blixt från en klar himmel upptäckte det moderata kommunalrådet att de var tvungna att tänka om. Man hade räknat med pengar för att kunna placera asylsökande i mögelhusen. Och nu stod man där utan nya asylsökande och utan nya pengar.

Kommunen köper rucklen

Kommunen har alltså förlorat en av sina främsta inkomster. Det skulle kunna vara ett lämpligt tillfälle att fundera över hur man använder kommunens pengar och hur man planerar för framtiden. Kanske hade det varit bättre att försöka locka egenföretagare eller anställda i grannkommunerna istället för att bygga en ekonomi kring asylsökande. Men kommunen tänkte i andra banor.

EHCC som tjänat stora pengar på att hyra ut lägenheter åt Migrationsverket men samtidigt försummat underhållet lät förklara att de inte hade för avsikt att rusta upp husen. De redan förfallna och fula husen riskerade sålunda att förfalla ytterligare.

Politikerna tog upp ärendet till kommunfullmäktige och snart beslutade man enhälligt att köpa husen. När beslutet togs var de medvetna om att ett av husen måste rivas medan man hoppades att de två andra skulle kunna rustas upp och sedan överföras till det kommunala bostadsbolaget som skulle kunna hyra ut lägenheterna till vanliga hyresgäster. I köpet ingick dessutom att man skulle ta över EHCC:s ekonomiska anspråk från Migrationsverket med anledning av det onaturliga slitaget.

Enligt det moderata kommunalrådet skulle EHCC ersätta skadorna ifall Migrationsverket vägrade att göra rätt för sig. Två kritiska röster gjorde sig hörda i samband med beslutet. Dels en vänsterpartist som påtalade att Migrationsverket på många håll i landet vägrat betala ersättning för nedslitning av fastigheter. Han frågade om kommunpolitikerna tar höjd för att det kanske inte skulle bli någon ersättning. Moderaten förklarade då att det var otänkbart att det inte skulle bli några pengar. En socialdemokrat påpekade att affären blivit mycket dyrare än man från början diskuterat. Men när det var dags att rösta var alla eniga om att det var en fantastisk idé att använda befolkningens pengar för att köpa de slitna husen.

Kopparstölder och stämningar

När köpet var klart kunde de konstatera att de sannolikt var tvungna att riva två av husen. Vid kommunens tillträde upptäckte man dessutom att tjuvar varit där och sågat sönder kopparledningar. EHCC hade inte låst byggnaderna, vilket sannolikt beror på att många av portlåsen är uppbrutna. Det var således fritt fram för tjuvar att gå in och stjäla koppar.

Kommunen förklarade att de tänkte hålla inne med en halv miljon tills nya kopparrör fanns på plats. EHCC vidtog vissa åtgärder men slutförde inte jobbet och lämnade därefter in en stämningsansökan till kommunen på de saknade pengarna. Sedan kommunen upptäckte stölderna så hann tjuvarna slå till en gång till. Nu hade kommunen bommat för dörrarna men det höll inte tjuvarna borta. Vem kunde ana att obevakade tomma byggnader skulle kunna locka till sig tjuvar?

Resultatet blev att kommunen fick hyra in bevakningsföretag som håller koll på husen.

Stillastående

Nu stod man alltså med hus som man hittills hade betalat tre miljoner kronor för. Till det en rättegång med krav på ytterligare 500 000 kronor, kostnader för bevakning och naturligtvis uppvärmning, el och andra löpande kostnader. Så småningom tillkommer rivning och restaurering. Till kommunens fördel finns yrkanden hos Migrationsverket på 4,4 miljoner kronor för slitaget.

Snart kom staten med förfrågningar om det fanns några kommuner som var intresserade av att ta emot flyktingar från Ukraina. Töreboda jublade över frågan och sa sig villiga att ta emot massor. Snabbt kom man dock på att man inte kunde använda de nedgångna lokalerna i Älgarås. Anledningen är att dessa inte kan rustas upp. Man måste vänta. Man kan inte riva och inte restaurera. Husen kan bara stå där och kosta pengar i väntan på att anspråken från Migrationsverket retts ut.

Långa processer

Ett krav kommunen ställt är att få ersättning för uppkomna vattenskador i en av lägenheterna. Kommunen vill ha 1,6 miljoner kronor medan Migrationsverket tycker att en mer lagom summa är 0 kronor. Man har inte tagit ställning till några av de andra yrkandena än, men vattenskadan menar man att det saknas underlag för.

Kommunen hävdar att skadorna har uppkommit genom att en asylsökande lämnat vattenkranar påslagna vilket totalförstört lägenheten. Migrationsverket menar å sin sida att det är EHCC som orsakat köldskador genom att stänga av värmen i huset under vinter och vår. Det verkar inte finnas några underlag som direkt styrker någon av förklaringarna vilket sannolikt gör att Migrationsverket slipper betala.

Där står vi nu. Ett moderat kommunalråd har garanterat pengar in. Om pengarna inte kommer så rör det inte honom i ryggen, han blir inte ersättningsskyldig för den misslyckade affären. Det har redan tagit lång tid utan att Migrationsverket har betalat någon ersättning och innan deras slutliga besked kommer lär det gå än längre tid. EHCC lär inte vara sugna på att lägga in någon mellanskillnad. De ville bara tjäna skattepengar på människor och var aldrig intresserade av något annat.

För 3 000 000 kronor har man fått tre rivningskåkar, en rättsprocess mot EHCC och en process mot Migrationsverket, kostnader för en extern konsult som räknat på slitaget, stölder samt löpande kostnader för de fula husen som inte används till något.

Kommunen räknar nu på vad som blir billigast, att riva ett, två eller tre hus eller att restaurera dem. Man vill nu sälja husen vidare till det kommunala bostadsbolaget för drygt en miljon kronor. Marknadsvärdet är nämligen inte högre.

Frågan man bör ställa sig som skattebetalare i Töreboda kommun är om det är sånt här som du ska jobba och slita för. Frågan för svenskar i alla andra kommuner är om era politiker är lika oansvariga? Ta reda på det.